News!

Clara Diesen och Jesper Larsson. Klasskompisar från förr. Båda har kommit med bok nummer två här i januari. Produktiva rackare. Andra skönandar som debuterat sedan Biskops-Arnös skrivarkurs året 2000/2001 är Jonas Brun (en roman, en diktsamling), Martin Tistedt (två romaner) och i april Mikkel Bugge (novellsamling).
Min bok? Jodå, den kommer, den kommer.

Willy.

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.

Willy Kyrklund. Ur Mästaren Ma (1953).

Helt rätt aktivitet.

Jag låg sjuk på soffan, då
min käraste kom in, och
slog sig ned vid min huvudgärd, och
läste lågt men tydligt några stycken, ur
Johan Jönsons bok Restaktivitet, som
ännu inte kommit ut i handeln. Då!
blev jag glad igen!

Det är riktigt att säga att de två nedanstående bloggposterna tillverkades i varsin ände på välbefinnandeskalan.

Blandade fakta.

Den här veckan har jag lönearbetat för mycket och sovit för lite och nu känner jag det. Förkylningen är på väg. I morse tog jag givetvis på mig för lite kläder när jag åkte till jobbet. Kl 22, när jag lämnade jobbet, var det fortfarande för lite kläder. Det hade börjat regna. Ett slött, uppgivet regn med muterat stora blöta droppar. Ett slipprigt regn utan energi. Det klattade ner på mitt huvud. Nu sitter jag i soffan och dricker honungsté och äter vitlöksmackor och om någon i morgon har mage att påpeka att jag stinker så kommer svaret att låta: Jaha det säger du och kolla här då på smockan som kommer flygande genom luften med destination din näsa! Så slipper du känna stanken ha ha ha!

I fall någon undrade hur det ligger till.

Omtanke.

Carl-Fredrik gjorde en fin bloggpost dan före julafton som jag fortfarande tänker på och blir varm av. Titta du också!

Inventering.

Vad som befinner sig på mitt vardagsrumsbord just nu:
Två laptopar. En roll-on. En hårborste. Ett snapsglas. Två vinglas. En almanacka för 2006. En penna. Ett sudd. En miniräknare. En turlista över tågtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Mia Törnbloms Självkänsla nu. En mobiltelefon. En trådlös telefon. En skål Ris a la Malta. Två portionsskålar. En febertermometer. En hudlotion. En aloe vera-salva. En annan handkräm. En tom chokladask (Geisha). Ett rosa pärlhalsband. Ett kaffeglas. Ett glögglas. Ett tomt knäckpapper. En hårsnodd. Lyrikvännen nr 6/2006. DN från nyårsafton. En nagelsax. 36.50 i norska kronor. 3 svenska kronor. Ett värmeljus. En lyxpåse choklad från Kaffebrenneriet Torshov med två bitar kvar. En till mobiltelefon. Ett till snapsglas. En bok av Rodrigo Toscano, Platform. En assiett med skinksmörgåssmulor (hårt bröd). Ett upprivet fodral Gilette Mach 3 Turbo. En fjärrkontroll. Ett presentkort på silverörhängen. En skrynklig julduk.

Nyårsaftons tvenne ansikten.

Nyårsafton år 2006 förflöt lugn och samlad. I det globalt uppvärmda vädret vallades hunden, innan ett sista inköp på Åhléns kompletterade eftermiddagens look: 30-talstant. Brun klänning, ljusbrun mohairkofta med sjalkrage och långt rosa pärlhalsband. Även om allt var på rea hade det säkert forslats långt och omständligt med flyg och lastbil, med ytterligare gynnsam verkan på det behagliga klimatet.
Brun tant, således. Paal snitsade till sig i svart. Sedan var vi klara för min nyårstradition; att hörsamma Knuts inbjudan till drink i finkläder i Grand Hotels bar kl 15.00. Vi anlände (man anländer till Grand Hotel, man "kommer inte fram") klockan sexton och beställde en drajja och en sidecar, och drack i sällskap med Knut, Lina, Oskar, Gabriel, Leo, och Knuts unga kusin med amerikansk flickvän. Det var en behaglig tillvaro. Vi resonerade om saker som: om Rolex är klockornas Rolls Royce, vad är då bilens Rolls Royce? Vi talade om Wittgensteins fasta entiteter och hans hytte i Sjolden. Vi uppfann ett nytt begrepp för överförfriskning, nämligen att ha druckit förbi farfar. Av hänsyn till känsliga går jag inte in på detaljerna. Nöjda med detta beställde vi in champagne och satte oss i pösiga soffor. Och då, plötsligt, vänder jag mig och får syn på den tv-skärm som sitter på väggen bakom min rygg och sänder CNN. Den visar en grådaskig film med Saddam Hussein på väg till sin avrättning. Snaran läggs om hans hals. Nederst på skärmen rullar dagens börsnoteringar. Jag snor mig hastigt tillbaka, vägrar se. "Jag trodde offentliga avrättningar var något som hörde till 1600-talet" säger jag. "Människan förändras inte" säger Knut. "Nej, men kulturen!" försöker jag. Han ser på mig utan att svara.
Kulturen, moralen, kunskapen. Honnörsord tömda på innehåll.

Alkohol mitt på dagen gör en sömnig på kvällen. Vi tillagade lammstek i hemmet och åt tills vi sprack. När det sedan visade sig att tv sände Dr Strangelove, och Paal inte hade sett den, var saken klar. Dygnet drog sig mot sitt slut. Vi satt i soffan och konstaterade att fyrverkerierna säkert var enastående nere vid Norr Mälarstrand, men eftersom filmen slutade 00.05 var det inte mycket att göra åt. Och, som alla som sett Dr Strangelove vet, så slutar filmen med att en envis jänkare släpper en vätebomb över Sovjet. Exakt vid tolvslaget insåg jag vidden programläggarens geni. Över Kungsholmen exploderar fyrverkerier, det smäller och blixtrar, samtidigt som filmen visar panoramor över vackra atombombssvampar, explosioner och intensiva ljussken. Var inte det en god bild över människans tvenne ansikten, så säg?

För övrigt önskar jag er, av hela mitt hjärta, ett fint år. Och bjuder på en suddig bild av Knut och Gabriel i bästa stassen.