Det är helt tydligt så, att en flytt efter tio år på samma ställe drar ner brallorna på en mentalt. Och det är väl bra. Stagnation är av ondo. Men roligt är det inte. Däremot ganska oroligt. Separationen från det som varit min helt egna trygga plats gör mig hyperkänslig för alla slags separationer, gamla som nya, inbillade eller verkliga. Jag förlorar: människor igen och igen, platser, rum, självklarhet. Allt är tomt och dött och luktar Ajax. Jag skurar badrummet millimetervis. Jag skrubbar köksskåpen med rotborste. Inget ska bli kvar av mig här. När jag stänger dörren ska jag vara borta.

Same old shit

Jag vet inte var jag bor längre. Jag sitter handlingsförlamad i min nya lägenhet med kartonger och lite möbler, tv, uppkoppling och vovven förstås. Det verkar som om jag inte kan hitta på något att göra förrän gamla lägenheten är såld. Jag har dessutom vänt på dygnet men det är ju inget nytt. Heartpain is here again, eftersom jag öppnat dörren lite på glänt och ut kom det massa väl dolda känslor. Det kunde man ha räknat ut. Det borde man ha förstått. Man blir inte äldre än 14 år. Det går alldeles utmärkt att tolka allting till ens nackdel.
Fuck fuck fuck.
I morgon är en annan dag. I morgon är en annan dag. I morgon är en annan dag.