Lilletjern

Saliga de saktmodiga, ty de skola ärva världen.

Så göra vi när vi kokar vårat vatten, tidigt en onsdagsmorgon.

Lost in drabantbyn.

Man kan få intrycket att det enda jag gör när jag är i Norge är att sitta på café, och det stämmer. Kaffekompaniet ligger på Carl Berners plass som är en hårt trafikerad korsning utan särskilda kännetecken. Jag hade inte haft anledning att sitta här om det inte varit för den prekära bostadssituationen som skickat oss ut i Ammerud, tjugo minuters tunnelbaneresa från city. Kortaste vägen från Ammerud till en anständig kopp kaffe är till Carl Berner. Caféet är varmt, har gott kaffe, svensk personal och eluttag till datorn.

Ammerud. En förort stämplad som skandalös sedan 70-talets byggvåg som dock inte på några vis tagit samma proportioner som i Stockholm. Några höghusområden är det, men de våldtar inte gamla kulturlandskap som exempelvis Norsborgslinjen gör.
I utkanten, alldeles i skogsbrynet, ligger nybyggda lägenheter i tidens tecken; ljus öppen planlösning, stora fönster, stor balkong. Där bor vi nu medan värdparet vältajmat nog har åkt bort ett par veckor.

Nya erfarenheter: det är roligt att städa en stor ljus lägenhet med öppen planlösning. Det går fort. När Paal och jag står och lagar mat i det välplanerade köket tror jag att fotografer från livsstilstidningar strax ska komma och ljussätta alltihop.

Men det är säkert dyrt, jag har inte frågat. Bostadspriserna i Oslo är inte lägre än i Stockholm. Så man får jobba och ligga i. Inte bara sitta på café och skriva sånt här.

Paal, mitt i den öppna planlösningen.

Födelsedag

Strax sitter jag i fåtöljen, lyssnar på svensk radio genom datorn, ser genom fönstren den vida norska skogen.

Nedramlat från dagens minnestombola, nr 2:
Registreringsnumren på familjens två bilar. 1970-talets grågröna BMW: FWJ 966; 1980-talets mörkblå Volvo kombi: GBM 026.