Nej

Vad ska man säga om den här dagen då? Ett långt streck kanske. Grå meningslöshet. Man drar runt kroppen i diverse sysslor, men lampan är släckt.
På hundpromenaden på Långholmen idag mötte jag en polis på väg mot vattnet med den där blåvita avspärrningstejpen i handen. Vad har hänt nu då? frågade jag. Det vet vi inte än men det kan vara en död människa, svarade han. Så är det här i Stockholm. När temperaturen höjs flyter liken upp. Det är ett gäng varje år. Man drunknar, blir mördad eller begår självmord. Och så flyter man upp som ett svar på de anhörigas oro och ovisshet.
Sen gick jag hem och tvättade tre maskiner. Kläder som sedan används, läggs i tvätthögen för att åter tvättas. Ett meningslöst uttryck för tidens gång. Därefter var det dags för lunch. Rökt makrill med kokt potatis. Nyttigt och ordentligt. Man ska väl bli gammal nog för att äta makrill i sin ensamhet även på 83-årsdagen.
Ja, det är en sådan dag. Större delen av kvällen gick åt att försöka stå ut med en vrede som dykt upp med jämna mellanrum den senaste månaden. Alla gamla surdegar ska upp igen och knådas igenom. Det går aldrig över.
Och så släpper det plötsligt. Lättnad. Och stor trötthet.

Och därpå en måndagskväll i total meningslöshet.

Japp. Exakt en månad tog det att spankulera ner i purgatorium och komma tillbaka till... ett saligt tillstånd? Det återstår att se. Jag nöjer mig fint med små glimtar av paradiset i form av ett väl utfört arbetspass, skymten av bäbisblå himmel bakom molnen, solsken halv fyra på eftermiddagen. Det känns avlägset att jag mådde piss i torsdags kväll. Speciellt med tanke på att den övriga torsdagen tog mig ut till Södertälje, till ett hyresradhus, där ägaren till den persiska matta jag hittat på Blocket visade sig vara en sympatisk norska i 65-årsåldern som bjöd på fika, och senare, ett glas vin. Vi har bestämt att vi ska ses igen. Kanske hemma hos mig, så att hon får se hur den dyra mattan som hon sålt billigt till mig, tar sig ut i sovrumsdelen. Den låg bara ihoprullad i en garderob, sa hon. Bättre att den blev använd. En god tanke.
Planen var att mattan skulle ligga under soffbordet. Men efter ett dygns provliggning var jag tvungen att inse att den inte alls kom till sin rätt där. Så den fick bli en sovrumsmatta.

Inte så tokigt, eller hur?

Stockholm

Vilken lycka att bo mitt i detta vackra. Vilken tur att jag måste gå ut med hunden.

Fy fan vilken misär. Ska man behöva orka släpa sig runt i detta.

Så här då: ångest känns som ett litet djur som sitter i bröstkorgen och gnager på ens hjärta.

Men det blir inte riktigt bra. Ett litet djur är ett varmt, levande ting med ett eget klappande hjärta så jag kan inte koppla samman det med en sådan aktivitet.

Ångest är en långsam död. Ångest är medeltida tortyr. Jag kan just nu inte komma på någon motiverad funktion för ångest. Jag vet varför det gör ont. Budskapet har nått fram. Tack, nu är det bra.

Idag kom mamma hem från en tvåmånaders Thailandsvistelse. Vi fick några värdefulla timmar tillsammans i huvudstaden innan hon åker norröver imorrn. En lång kram i vardagsrummet att ta med sig in i framtiden. Jag fick en söt tjugotalsinspirerad sommarklänning som passade perfekt.Vi gick ut på lunch och åt som utsvultna. En utmärkt eftermiddag.

Nu soffläge.

7 februari, - 5 grader.

Ett drygt år senare - och en annan människa. Tillvaron är skrämmande, ödslig och jag är lost in space. Försöker återknyta dåtid med nutid genom att återvända hit, till den välkända plats som var min vän i flera år.
Kanske är det en större förändring hos mig själv som pågår. Det är väl egentligen logiskt. Kanske har jag gått igenom detta flera gånger förut? Men dessa mörka vrår är så obehagliga att vistas i att man skyndar att glömma bort dem.

Det går inte att skydda sig mot katastrofer. Jag planerade för en förväntad motig period, ofrånkomlig, men med riktning åt rätt håll. Men man kan inte planera för vad andra människor gör. Man kan inte veta att hugget ska komma därifrån.
Av det följer också att man inte vet vilka händer som kommer att sträckas ut. Jag är varm och överraskad över de strån som läggs i kors för mig och hur omständigheter för oväntade möten plötsligt är de rätta. Jag har sett det flera gånger den senaste veckan. Hur man vill ta hand om mig. Att jag är värd att tas om hand. Jag måste ju sålunda göra någonting rätt.

Ser ut genom fönstret i februariskymningen. Bilarna ringlar i köer på Söder Mälarstrand. Och jag behöver inte vara där. Jag kan sitta hemma, skriva några ord och lyssna på ljuden från min hund. Tidigare idag var vi ute på Långholmen tillsammans och då fick jag se hur mängder av kråkor hade slagit sig ner i trädkronorna. De putsade sina fjädrar så att det rasslade där uppe. Och de kraxade åt varandra, på ett vardagligt stillsamt sätt. Konstaterande. Vi har den 7 februari, sa de kanske. Dags att samlas i trädkronor och putsa fjädrar. Det är den tiden på året.