7 februari, - 5 grader.

Ett drygt år senare - och en annan människa. Tillvaron är skrämmande, ödslig och jag är lost in space. Försöker återknyta dåtid med nutid genom att återvända hit, till den välkända plats som var min vän i flera år.
Kanske är det en större förändring hos mig själv som pågår. Det är väl egentligen logiskt. Kanske har jag gått igenom detta flera gånger förut? Men dessa mörka vrår är så obehagliga att vistas i att man skyndar att glömma bort dem.

Det går inte att skydda sig mot katastrofer. Jag planerade för en förväntad motig period, ofrånkomlig, men med riktning åt rätt håll. Men man kan inte planera för vad andra människor gör. Man kan inte veta att hugget ska komma därifrån.
Av det följer också att man inte vet vilka händer som kommer att sträckas ut. Jag är varm och överraskad över de strån som läggs i kors för mig och hur omständigheter för oväntade möten plötsligt är de rätta. Jag har sett det flera gånger den senaste veckan. Hur man vill ta hand om mig. Att jag är värd att tas om hand. Jag måste ju sålunda göra någonting rätt.

Ser ut genom fönstret i februariskymningen. Bilarna ringlar i köer på Söder Mälarstrand. Och jag behöver inte vara där. Jag kan sitta hemma, skriva några ord och lyssna på ljuden från min hund. Tidigare idag var vi ute på Långholmen tillsammans och då fick jag se hur mängder av kråkor hade slagit sig ner i trädkronorna. De putsade sina fjädrar så att det rasslade där uppe. Och de kraxade åt varandra, på ett vardagligt stillsamt sätt. Konstaterande. Vi har den 7 februari, sa de kanske. Dags att samlas i trädkronor och putsa fjädrar. Det är den tiden på året.