Om man nu är en ordets människa. Om man är bättre på abstrakta saker. Varför i hela Hälsingland jobbar jag då inte med detta, utan försöker harva på med uppgifter av praktisk natur? När jag nu tycker att hemarbete är en belastning, varför ser jag till att det är just det jag gör på min arbetsplats? Hur kan det komma sig, att jag inte arbetar med det jag är bra på, utan med det jag är dålig på? Hur gick det till? Suck.

Dagen är upp och nervänd och jag sitter med kaffet fyra timmar senare än vanligt. Igår kväll var det stört omöjligt att somna. Halv tre var jag fortfarande klarvaken, och då fick Daisy magsjuka. Efter det har jag varit ute varannan timme och nu är klockan tre på eftermiddagen. Jag tål inte såna påfrestningar bra just nu. Humöret sjunker som en sten till botten. Det är tur att jag är sjukskriven, så att det inte fanns ett hemskt kontorsjobb att dyka upp till kl 8 i knytblus. Så tänkte jag när jag stod gömd i kapuschongen vid halv åtta och såg ordentliga medborgare ta sin morgonjogg.

Lilla vovven luktar bajs, trots att jag har torkat ordentligt med både torr- och våtservett vid varje hemkomst. Nåväl, det är småsaker. Det jag finner fascinerande med den här lilla vovven är att hon lider igenom magsjukan med opåverkat sinne. När hon kommer fram till min säng för att tala om att det är dags blir hon förtjusande glad när jag kliver upp och drar på mig långkalsongerna, fastän hon har en mage i uppror. När hon hukande går runt på gräsmattan för att få ur sig de sista dropparna så passar hon på att nosa runt lite i terrängen och liksom samtidigt läsa tidningen. Nu ligger hon och sover bredvid mig fast magen är tom och sur. Jag är imponerad. 

Jag fick dock en liten tröst, när jag darrande satt mig ner med kaffekoppen. Telefonen ringde, och det illavarslande "privat" syntes på skärmen. Det var Tamara från försäkringskassan. Det formella fel som fanns i mitt läkarintyg hade nu korrigerats efter kontakt med sjukmottagningen. "Det var inga konstigheter", sa hon. Utbetalningen kommer på onsdag. Jag fick anstränga mig för att dölja att jag började gråta av lättnad. Tänkte att det kändes lite överdrivet. "Lycka till nu", sa hon. Tack, sa jag.