Nedramlat från dagens minnestombola: Prisuppgift på ett glas Martini Bianco med is på Ritz 1983: 19 kr.

Lundgren räcker länge.

Många använder sig tacksamt av Myggor och tigrar för att själva få synas i media. Här har vi ett exempel, som driver sin tes med haltande logik.
Så vill jag gärna lotsa er till Bernurs och Nils Schwartz kommentarer till debatten. Det lättar betydligt i bröstet när jag läser sådant.

Och samtidigt som jag sitter och skriver detta går programmet Vågen på P1. Susanna Alakoski intervjuas och blir ombedd att "göra vågen" för något. Hon väljer då Maja Lundgrens bok som hon beskriver som rolig, spännande, litterärt intressant, samt att hon slås av bokens alla litterära grepp. "Sågen" tillägnar Alakoski faktumet att boken inte bemöts som litteratur, och att Maja Lundgren inte bemöts som författare.

Käk.

Igår kväll när jag satt i soffan och var försjunken i något på internet, hörde jag på avstånd ljudet "riiiiitschhh... riiiiiiiiiitsch... ratsch!" En liten hörna av min hjärna drog slutsatsen att det var Daisy som bet i sitt tuggben. Några dryga sekunder senare ryckte jag till och störtade upp. Daisy hade då rivit bort baksidan och naggat i de sista sidorna på Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Hon såg väldigt glad ut. Sist det hände var tre år sedan då baksidan och sista sidorna på Einar Askestads 1:1 förvandlades till konfetti. Vad kallas det? Äta litteratur? Tugga i sig litteraturen? En performance på vardagsrumsgolvet?

"Just because you´re paranoid doesn´t mean they´re not after you"

Intressant. Vid en titt på statcounter, varje bloggares bäste vän, ser jag att någon hittat till min blogg genom att googla på Maja Lundgren paranoid. Det blev 678 träffar på den sökningen. Bland annat då till mitt inlägg nedan. Jag fastnade en stund på den träfflistan och har varit inne på Katrin Kielos, Annina Rabes och Jenny W:s bloggar. Efter att ha läst Maja Lundgrens Myggor och tigrar har jag funderat en hel del på hur boken fungerar och vad jag tycker om att hon lämnar ut namngivna personer. Jag har inte funderat färdigt, men konstaterar att jag är fullt upptagen med att leta svar. Jag följer debatten i tidningarna och finner där glimtar av det jag försöker formulera.
I lördags publicerde Dn ett inlägg av Dan Josefsson, där han så att säga ger igen med samma mynt och offentliggör några mail han fått av Lundgren. Där fick jag en glimt. Jag såg att Lundgrens bok är en roman och Josefssons text befinner sig i en dagstidning. Hur självbiografisk Lundgrens text än är, så är den publicerad i romanform och det är så jag läser den. Därför blir Josefssons svar på nåt sätt lite löjligt. Eller sett från ytterligare en vinkel: Lundgren må lämna ut namngivna personer, men den hon främst av allt lämnar ut är sig själv. Hon redogör för hela sin bevekelsegrund att skriva det hon gör. Hennes ambition är att lägga allt hon kan på bordet och jag tycker att hon lyckas. Hon redovisar sin sanning. Genom detta blir det för mig som läsare möjligt att värdera utsagorna som jag vill, oavsett Lundgrens åsikter.
Jag tycker Maja Lundgren är fruktansvärt modig. Jag tycker att boken är mycket bra. Jag tycker att partierna om Håkan Jaensson är pinsamma, jag vrider mig som en mask på kroken, därför att Lundgren är jobbigt efterhängsen och vägrar att förstå de icke-svar hon får på sina närmanden. Jag känner nämligen igen mig själv i mina värsta stunder och aldrig, aldrig att jag skulle redovisa dem offentligt. Det är inte främst Jaensson som lämnas ut här, det är Lundgren. (En del blir arga på Lundgren å Jaenssons frus vägnar. Detta upprördhet bör falla på Jaensson emedan det är han som varit otrogen.)
Jag tycker att Lundgren ibland är konspiratorisk. Man bör lära detta: Människor är i regel fullt upptagna av sig själva. Det är förmätet att tro att de skulle lägga ned tid på att konspirera mot en. (Den ryggradsreflex hos män, som utlöses av ett upplevt hot mot ens position om hotet kommer från en kvinna, är något annat. Det brukar innebära bortstötningsmekanism. Om hotet kommer från en man brukar reflexen gå ut på inlemmande i stället.)
Jag tycker vidare att Lundgren har ett snyggt språk, har formuleringar på pricken och är underbart bitsk. Och - jag tycker att hon lyckas med att visa på den dåliga kvinnosynen, både den utsagda och den mer subliminala. Partierna om Camorran och vardagslivet i Neapel är inte långtråkiga, som Dn:s recensent tyckte. Skildringen av mötet, dödsdansen, med "brasilianaren" är djupt obehaglig och förvånadsvärt lite nämnd i recensioner.
Jag skulle önska att diskussionen om boken mer handlade om kvinnosynen den beskriver, inte bara formaliteterna runt pressetiska regler.
Här är en recension, Mats Kolmisoppis, i Helsingborgs Dagblad. Det är den som enligt min åsikt bäst beskriver Myggor och tigrar.