nypoesi 3/06

Ett nytt nummer av nypoesi ligger i etern, Under konstruksjon. Finn ord av bland andra Pär Hansson, Christine Naess, Jenny Tunedal, Leif Holmstrand, Derek Beaulieu, Bengt-Emil Johnson. Och textmaskinen Racter går loss på ledarplats.

Norr Mälarstrand 12.57

Glödlamporna är inte tända, men solen.

Den lyser på Norr Mälarstrand.

Och på Daisys svans.

Don efter person

Var?
Parken mellan Rådhuset och Polishuset.

Vad?
Pissoar med dörrmatta.

November / December

Bilden är tagen igår förmiddag under hundpromenad och visar Riddarfjärden med Långholmen i bakgrunden. Det är + 10 grader och småblåst. Ingen mössa, inga vantar. Vid strandkanten sköljer vattnet nästan över stenarna och in på gräsmattan. Snart blir det som i november år 2000, då hela Norr Mälarstrand var översvämmad. (... och jag tog mig med bandvagn mellan fastlandet och Biskops-Arnö, där jag just då bodde, eftersom vägen låg under vatten... )

Men nu är det idag. Jag har åkt iväg och lämnat Daisy på djursjukhus i Danderyd. Hon ska sövas, tandstensrensas, vaccineras, analsäckstömmas samt -spolas (inte fråga) och få ett eventuellt bråck kontrollerat. Så nu sitter jag här och väntar på att mobilen ska ringa med besked om att allt har gått utomordentligt bra och att det bara är att hämta byrackan. Min lilla vovve.

- - - - - - - - - -

Och så ringde de. Vovven var leveransklar. Allt hade gått bra och Daisy låg kolugn och mös i en filt. Två tänder borttagna och då får man åka hem och äta risgrynsgröt och relaxa i soffan.

Ett lysande namn, numro tre.

Nummer tre av Ett lysande namn är här: Anna Jörgensdotter, Ida Börjel och Helena Öström i flätad frågestund. Dödsdömda fångars sista ord + Bush + Amerika i Dödens tal. Lost and found in translation. Till exempel.
Och fortfarande helt fantastiska illustrationer.

Lektion 1A

Du skall icke, till din hund, köpa torkad fisk som sedan bits sönder i smådelar på vardagsrums- mattan, ifall du ej finner nöje att i lång tid därefter, främst i vardagsrummet men också ut i hallen, förnimma doften av gammal ugnskokt lutfisk.

Stavrim

Det är november och Aftonbladet får ett allitterationsutbrott.
Nedan: Fyrverkeri och Fontän.

Grön längtan

Have you seen the land living by the breeze
Can you understand a light among the trees

Won't you come and say
if you know the way to green

Tisdag kväll den 14 november.

Sex veckor kvar på detta år.
Kommer hem 17.45 från mitt nya jobb. Är trött efter dagens anspänning. Lägger mig ned på soffan bredvid Daisy, jag hamnar längst ut på kanten. Vi somnar. Vaknar efter en timme av att jag fryser om ryggen. Jag vänder mig och värms upp av Daisy. Ligger en stund och begrundar det susande elementet, min andning, rycken i Daisys kropp när hon drömmer. Går ut i köket och fixar kvällsmat; grekisk yoghurt med flingor, solrosfrön och linfrön, ringlar honung överst. Kokar ett ägg samt silverte. Brer en hård smörgås med ost. Sätter mig framför tv:n. Toyotas nya bil är inte säker, islänningar skriver mycket deckare och kan man anklaga en kvinnlig konstnär som målar nakna människor i akvarell för att måla kvinnligt för att det är akvarell? Kl 21 börjar House. För andra gången av totalt två gånger jag sett serien så orsakas den mystiska sjukdom som strax kommer att ta livet av patienten ifall inte dr House drabbas av snilleblixt av äckliga små kryp. Först i kött, nu i väggen. Går sedan på Klippet och handlar apelsiner, mjölk, glass och yoghurt. Kommer hem, plockar ur och går ut med Daisy. En svart plastpåse fladdrar över trottoaren och Daisy gör sig klar för eventuellt anfall, blir besviken och nosar på husväggen i stället. Kommer hem och pressar två apelsiner. Steve McQueen och Faye Dunaway är på tv. Loggar in på Skype. Ingen kontakt. Äter ägglikörsglass. Lägger mig.
Det var kvällen den 14 november.

Sanatorium

I går kväll, på gamla goda Café Edenborg, hade Sanatorium - Förlag för fina böcker, release på följande alster: Knut Larsson, Kolonialsjukhuset; Janne Bergqvist, Autonomisk manual samt Henri Michaux, En viss Plume. Självklart beställde jag Knuts bok i bibliofil upplaga och kassan tillät även Plume att slinka ner i väskan. Det blev en riktigt trivsam afton med uppläsningar, fina människor, gratisöl och frågesport. Utslagsfrågan i frågesporten löd: Hur många beställningar av Autonomisk manual fick förlaget efter att boken rekommenderats i TV 4? Jag gissade krasst på 67 men det riktiga antalet var givetvis - noll. Så gör er själva (och för all del förlaget) en tjänst och julhandla på Sanatorium. Vackrare böcker har inte skådats sedan Serie A.

Författaren till Kolonialsjukhuset säger sig ha blivit inspirerad till sitt verk av stämningen i ett romanprojekt som denna bloggare har en nära relation till. En komplimang som värmer ända in i hjärtat.

Fortsatt fri entré.

Skriv på ABF:s upprop om fortsatt fritt inträde på statens museer! Gå hit.

Svenskeeffekt

Jag sitter här i Oslo och följer kalabaliken på Tivoli Allians där borta till höger, i Sverige. Man undrar stillsamt om samma information hade kunnat grävas fram ur förra regeringen om "drevet" hade gått in för det. Eller om mina fördomar om högerns gamla vanliga, rätta ansikte bekräftats blixtsnabbt: här är vår människosyn och den är usel. Synen på oss själva är däremot elitistisk och fin.

Hur som helst har en intressant bieffekt konstaterats i Norge. Anmälan om tv-innehav har femdubblats senaste månaden. Jaha. Det var ju ... bra.

Dagens datum III

Hembakad tårta och kaffe. I soffan Paal och Mathea.

Dagens datum II

Idag är det min födelsedag. Min och Margareta Krooks. Hurra för oss!

Dagens datum.

I dag är det fredag den 13:e! Oj oj. Och här sitter jag i Oslo, på Kaffebrenneriet, och dricker gott kaffe med havrekjeks. Vädret är milt, solen glimtar, Nina Simone är i högtalarna. Hunden är gladare än någonsin och jag blickar trånande mot min norrman. Läget kan inte bli bättre. Fredag den 13 gäller helt enkelt inte i Norge.

Strunt och förströelser.

Utöver den fina bloggen Therapeutic Pictionary har Carl Fredrik Holterman nu också bloggen för "strunt och förströelser"- SVT nöje. Intelligent och roligt, som man brukar säga. Har du till exempel tänkt på att Birgitta Trotzig är lik ett gotiskt kyrkfönster?

Egobloggpost.

Häromdagen hade Ulrika en egobloggpost om de mer eller minder kända personer som andra hade sagt att hon var lik. Detta inspirerade mig stort och här serverar jag min lista. De värsta först, sedan plåster på såren.

1. Mona Sahlin (jag kan aldrig mer ha kort hår)
2. Carola (på 80-talet)
3. Margareta Krook. (nu börjar det likna något)
4. Ingrid Bergman ( ja! ja!)
5. Greta Garbo (what can I say...)

Vilket skönt spann! Hoppas ni träffar mig på min Garbo-dag.

Ett lysande namn

"Så Ett lysande namn tillkännager tillslut sin politiska färg för regnbågens, där dom gröna, röda, lila och svarta stråken lyser starkare. Här kommer ges megafoner åt missanpassade mutanter, kakofoniska papegojor, bokkastande amazoner och genier med heliga hallucinationer. Poesin är ett språk utan centralstyre, en decentraliserad metod att utrycka idéer, visioner omöjliga att härleda till vedertagna grubblargubbar gravar, poeten kan kalla det nysyner innan det kastar av sig sitt strikta alfabet för att nästla sig in i stagnerade system och tankebanor. När politiken blir platt kan poesin vika en hjord origamidjur av röstsedlarna och avhandlingarna, vi lovar att boksidorna inte kommer fjälla av samma torrhet, fantasilöshet. Om man utropar all makt åt dikten, vad betyder det egentligen i ett politiskt eller samhälleligt perspektiv? "

Frågar redaktören Viktor Johansson i inledaren i nr 2 av nättidskriften Ett lysande namn, och får svar av Ann Hallström, Andreas Björsten och Anna Hallberg. Han pressar också Göran Greider på om han kan peka ut några av de "språkmaterialister" han uppenbarligen inte vurmar för. Och får ett "svar" på det.
Och så poesi. En hel hög.

Till P.

rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv –
detta är
kärlek.


Ur Den dagliga kärleken av Maria Wine.

Utgångspunkt

Att närma sig nollpunkten. Stillaståendet. Tystnaden. Är det en grundsten jag vill finna, eller ett blint, flytande tillstånd? Stiger eller sjunker jag? Sakta vrids skruven, jag ändrar frekvens. Det knastrar och susar, det kommer andra radiovågor. Jag tar in glimtvis, tappar, men under tiden ser jag:
På magnetkamerans bilder tänds nya områden. Glödande fläckar, en stjärnhimmel. Ur de ytterst belägna stoftmolnen samlar jag in brutna sammanhang, hårda metaller som gnistrar mellan hammaren och städet. Det sjunger. Jag lyssnar långsamt på sången.

Blood piece

BLOOD PIECE

Use your blood to paint.
Keep painting until you faint. (a)
Keep painting until you die. (b)

(1960 spring)


- Yoko Ono, ur Grapefruit. A book of Instructions and Paintings

Tack Ulrika.

Finnish poetry now.

I helgen blir det finskt. OEI har lansering för sitt nya nummer, suOmEI, på Cafe Edenborg fredag kväll och på Ugglan, Närkesgatan 6, lördag 15-22. Terve!

Måndag eftermiddag i Hanskroka

Ljuset. Doften av fallna äpplen.











Tom viloplats.











Hund som går på vatten.











Slutbadat för i år.









Eller..?









Hund som får spattryck.

På det hela taget en mycket bra dag.

Rymdfall

När jag var barn och låg i sängen för att somna, så slöt jag bara ögonen och föreställde mig att jag föll ner genom universum, på rygg med utsträckta armar, neråt, neråt. Min lätta kropp sjönk i den nattliga rymden förbi planeter och stjärnor, det var fantastiskt att falla med kittlingen i magen och veta att jag aldrig skulle landa. Jag skulle falla och falla i den här vackra djupa oändliga natten förbi meteroiter och månar och på avstånd se skimrande galaxer. Och sålunda föll jag ner i sömnen. Nu när jag som vuxen ligger sömnlös, händer det att jag försöker mig på samma knep. Jag sluter ögonen och börjar falla, men i stället för njutning känner jag skräck och obehag och öppnar genast ögonen igen. Jag tror att den dag jag återigen lyckas med att somna i rymdfallet, har jag vunnit något mycket stort.

Sol från förr.

Sitter på Il Caffè, Bergsgatan, och dricker tredubbel latte samt tittar runt på lite bloggar. Ser då att flera har lagt ut vackra bilder från sommaren som varit. Så jag kikar på mina egna. Försöker återkalla känslan av sol mot hud. Ljuset. Vattenglittret. Det går nästan.

Integration, jajamänsan.

Benke har ett och annat att påpeka.

Bloggutmaning

En utmaning från Ulrika Revenäs Strollo:

1. En bok som förändrat mitt liv:
Själva ingången: Moa Martinsson: Mor gifter sig, Kyrkbröllop m.fl.
Edgar Allan Poe: Noveller. Magiskt. Fantastiskt. Vackert.
Jean-Paul Sartre: Dramer. Jag var 20 och gapade av häpnad över texter där människor envetet gick in för att blottlägga andras skuld och skam för att slutligen själva stå där med brallorna nere.

2. En bok jag läst mer än en gång:
Karin Johannison: Den mörka kontinenten: Kvinnan, medicinen och fin de siècle. Det är vetenskaplig medicinhistoria. Och en mörk, gotisk berättelse om onda handlingar sprungna från den patriarkala strukturens bottenskrap, utförda i medicinens och de förmenta framstegens namn. Den bok som inspirerat mig till det romanprojekt jag arbetar på.
Madeleine Brent: Det började i Venedig. Härligt 1800-talsgodis med romantik och äventyr.
Johan Jönson: I krigsmaskinen, Virus. Man behöver en liten dos då och då.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Nationalencyklopedin, A-Ö. Ja vadå, det är ju en bok, fast uppdelad i olika band.

4. En bok som fick mig att skratta:
Jan Berglin: Knektöppning. Den svenska radhusfolksjälen i all sin prydno.
Joseph Heller: Moment 22.
Johan Jönson: Karma Inertia. Ett rått, befriat skratt.

5. En bok som fick mig att gråta:
En novell, Snö, av Lotta Muth. Ur opublicerad novellsamling.

6. En bok jag önskar hade skrivits:
Gud: Så här tänkte jag egentligen.

7. En bok som inte borde ha skrivits:
Ber att få återkomma.

8. En bok jag just nu läser:
Jonas Brun: Ett barn hos Gud/Det här är platsen.
Kristine Naess: Stridig.

9. En bok jag nyligen läst:
Thomas Espedal: Dagbok.

10. En bok jag har tänkt läsa härnäst:
Carina Rydberg: Den som vässar vargars tänder. Om jag pallar.
Adonis: BOKEN, platsens gårdag nu.
Emmanuel Hoquard: En prøve på ensomhet.
Eleonora Babejova: Fin-de-siècle Pressburg.

11. Skicka vidare till fem bloggare.
Det får bli fyra o-bloggare och en bloggare: Lotta Muth, Clara Diesen, Ylva Falkenhem, Jonas Brun, Professor Gunnarson.

Jag är.

Vid den uppnådda åldern av 41 år har jag äntligen blivit - nej, inte vuxen, eftersom jag inte har tagit körkort. Jag har blivit - kvinna! Och det betyder inte att jag fött barn om ni trodde det. Det kan väl vem som helst göra. Utan: Jag har börjat sticka. (För första gången sedan femte klass, då det var obligatoriskt att på syslöjden åstadkomma en stickad lapp. Syslöjdsfröken inspekterade lappen och sade lakoniskt: "Snyggare stickprov har man ju sett." Vilket arsle. Jag ska ringa upp henne.) Stickor i storlek 10 och ett nystan med mörkröd Merino-ull har inhandlats. Ett Verk har påbörjats. Vintern är snart här.






Ska bli en halsduk.

I am Sam

Who are you?

Mathea, 24 juli.

Lyckan är en splitterny, kofläcksmönstrad Tamagotchi.

16 juli

Lyssnar på P1 och Godmorgon, världen. Efter lite blandad ovärdelig fakta om mjältsjuka, svordomar och vad Materazzi egentligen sade till Zinedane så kåserar Ludvig Rasmusson om vädret. Och myntar ett bra uttryck för det rådande ditot: Bimbo-väder. "Blont och blått.". Bimbo, således.

10 juli

sträng
allvarlig
disciplinerad
samlad
kalkylerad
fokuserad
obönhörlig
nådelös
i
ett
upphöjt
tillstånd
med
rent
hjärta

Björkviks brygga

Kl 14.45














Kl 17.34

Rabbit!

Jag har en hund som heter Daisy. Daisy är världens snällaste podengo som inte flyttar sig många meter från soffan i onödan. Men när vi kommer utomhus är det en annan sak. Här får ni lite information att lägga ihop i sommarvärmen.
1. Daisy är gammal kanin-jakthund från Spanien.
2. Kungsholmen har Sveriges största kaninpopulation.
3. Det är hål i staketet runt hundrastgården i Kronobergsparken som jag trodde var för små att ta sig ut igenom.

Det var 27 grader varmt. Daisy ville aldrig ge upp. Hon var blind och döv och ohyggligt nonchalant inför mina försök till inkallning. De solande parkbesökarna följde intresserat förloppet. 40 minuter senare, i en park totalt ren på kaniner (ivägskrämda, men vid liv) orkade hon inte mer och såg ut så här:



Och så här (Gene Simmons, släng dig i väggen):

Det tog en halvtimme för oss att sakta leda hem byrackan. Vi riggade upp en bordsfläkt och riktade den mot soffan, där hon sedan låg med ett belåtet flin på läpparna. Där vilade hon medans hennes människor gick på pic-nic och drack kaffe och åt Budapeststubbe (se nedan).

Min ävlan är över.

Det är sommar. Hög-hög-sommar. Värmebölja nummer två är här. Löpsedeln skriker: varning för solen i helgen, ozonskiktet är tunnare än någonsin. Jag smörjer in bröstkorgen med skyddsfaktor 25 och sitter i skuggan. (Hej mamma)
Det gås på semester. Bloggare man tycker om att besöka blir lata med inläggen. Man får besöka dem i verkliga livet och dricka kaffe på en filt under en ek i Rosenlundsparken. Det kan bli en vana.

Min strävan mot det sangviniska når sin fullföljan; jag blir en Sangviniker. När man är en Sangviniker blir kvaliteten på bloggposterna en annan. Jag säger alltså inte att de blir sämre, utan av annan kvalitet. Det kommer att vara så en tid framöver, hur länge är okänt. Hej! Jag är Sangvinikern.

Konstigt hjärnsprång

M A Numminen. Varför kommer jag att tänka på honom? Lever han fortfarande? Inte vet jag.
När jag gick i mellanstadiet kom han och spelade i skolans matsal. Jag förstod ingenting. Vi skrattade generat. Ville han bli skrattad åt? Svara, den som vet.

Midsommar

Prognosen talar om 20 grader och lite moln. Det duger bra. Imorgon eftermiddag samlas vi några stycken på en filt, äter, dricker och lyssnar på vinylsinglar . Jag tror banne mig jag ska gå ner till mitt dammiga förråd och plocka fram lådorna med 80-talssinglar som jag sparat från tiden som skivbolagsanställd. Bon Jovi, Kingdome Come, Dan Reed Network. Kanske är imorgon det perfekta tillfället att kasta sig tillbaka i tiden. Medelst chock.

Hon har tagit hundra tag med hårborsten.

Illustration av Chen Shu Fen & Common.

Sommarläsning

Nummer 2/2006 av tidskriften Ny poesi ligger ute, ta och kolla in! Numret har namnet Språkbeherskelse. Här hittar man bl. a. Johan Jönsons Att att dröngrajma, Caroline Bergvalls uppgörelse med tre norska ord i flashanimation, Joar Tibergs mycket konkreta Vindutsikter för söndagen, Monica Aasprongs bokstavliga arbete med Soldatmarkedet, Ida Börjels dokumentärpoetiska (??) Skåneradio och mycket, mycket, meget, mye, veel, beaucoup, viel, molto, muito, mucho, إلى حد بعي , πολύς mer!

Ny poesi får även in korrespondentbrev från övriga världen, bland annat från brittiska Cambridge Conference of Contemporary Poetry (CCCP) av författaren och skribenten Chris Goode. Och vem har översatt den avancerade och brittiskt witty engelskan till svenska? Svaret ligger ett knapptryck bort!

På Johan Miderbergs blogg Saker som inspirerar upptäckte jag de taiwanesiska illustratörerna Chen Shu Fen & Common som illustrerar romantiska noveller i Asiatisk populärpress. Det är fantastiska bilder som ger mig impulsen att vilja dricka dem. Jag kommer att visa fler bilder framöver.

Antony + Boy George

Du behöver någonting vackert att titta och lyssna på? Gå hit.

Brännboll

Plats: Kronobergsparken. Tid: förmiddag.
Soligt. Daisy spankulerar i rastgården. Utanför finns en grusplan där tredjeklassare ska spela brännboll. Gympafröken förklarar reglerna: ”Man har tre slag på sig, sedan får man kasta ut bollen. Lyra ger tre poäng, halvlyra ger en poäng.” Halvlyra. Jag antar att det är det tillfälle då man nästan fångat bollen, men den retligt studsar iväg från händerna. Så. För denna generations brännbollsspelare har man rensat lite i nedtryckningsregistret . Det var på tiden.
Utanför planen står en tom rullstol. Jag kikar efter eleven. Hon är i utelaget. En stadig manlig elevassistent står alldeles bakom och håller henne upprätt med sina armar om hennes midja. En hög boll närmar sig dem. De står där alldeles stilla. Assistenten sträcker ut ena armen och det blir lite vingligt, men det går. Hon tar hel-lyra.

Dra på trissor!

I dagens Kvart i fem-eko rapporterade uppläsaren Marianne Hasslow att det var "jämnt skägg" i valet i Tjeckien. Jämnt skägg. Det var inte igår man hörde den liknelsen. Två enstaviga ord, båda med den lite larviga vokalen ä. Undrar om det var något som Marianne själv bestämde sig för att säga eller om söndagsredaktionen ville muntra upp sig lite när de nu var tvungna att jobba på självaste pingstdagen.
Vet ni förresten vad mustasch heter på norska? Bart! Lika kort och koncist som den satt på Adolf Hitler eller varför inte Alexander ... Bart! Hahahahaha!

Jag har putsat fönstren. Vilken skillnad det blev!

Prenzlauer Berg

I Prenzlauer Berg har man hund. Gärna stor gammal hund med höftfel. De promenerar med sina ägare utan koppel som inte behövs, eftersom de ändå inte orkar springa bort. På restaurangen tas hunden med. Medan ägaren står och pratar bort lite tid med kyparn så spankulerar vovven runt bland borden och hälsar på gästerna. Inte ett ögonbryn höjs.
I Prenzlauer Berg cyklar man också. Ibland med hunden bredvid sig. I onsdags blev jag utskälld av en weimaraner (se bild) eftersom den tyckte att jag stod för nära cykelbanan. Det var bara att flytta sig när ekipaget kom farande. Jag gillar det.

Textil Discount Paradox!

Vad gör de egentligen här inne?

Detaljer från förr

Den här övergivna betongkolossen är precis vad man tror: En partibyggnad från f.d DDR. Med plaketter vid entrén föreställande dignitärer i profil.

Lost in translation

Medans Paal är på möte med Lyrikline gör jag en retur till Galeria Kaufhof för att äta bakelse och dricka kaffe. När damen bakom disken frågar vad jag vill ha hör jag mig själv säga: "One caffé latte, s'il vous plait." Man har blivit kosmopolit.

Galeria Kaufhof

Det är Grosse Neueröffnung! på Galeria Kaufhof, något som vi inte inser innebörden av förrän vi står där inne. Vi skulle bara in fram och tillbaka för att köpa en tröja till Paal. Allt i gallerian skiner blankt och fräscht och de splitternya rulltrapporna forslar myriader av människor mellan våningsplanen. Klädvdelningen är en oöverblickbar areal med alléer av klädställningar. Aldrig har jag haft utsikt över så mycket färgglada, mönstrade kläder i tveksamma materialblandningar. Paal lyckas nosa reda på de två enda svarta plaggen och köper dem.
Dags för en fika. Vi befarar en kantin med kaffeblask men här kommer belöningen: Dinea. Restaurangen är visserligen lika stor och rörig som varuhuset, men här finns ett härligt utbud av pajer och bakelser. Espresson och caffe latten är fantastiskt goda. Och billigt är det.

Die Mauer

Vi går den halvtimmeslånga promenaden från Prenzlauer Berg, den stadsdel vi bor i och har tagit till våra hjärtan, till Bernauer Strasse. Kartan säger att där finns en bit av muren kvar att beskåda. Så snart vi viker in på den breda, före detta paradgatan, nu blek och ointressant, ser vi den femtio meter breda remsan som förr kantades av de två längsgående murarna. Passagen är bitvis överväxt, bitvis lerig byggarbetsplats, full med skräp men framför allt är den kvar. Den står där, oförändrad, på obestämd tid, tills den mentala bearbetningen av detta trauma är över och man kan transformera detta till något annat. Vad, är frågan. Vi når småningom fram till minnesplatsen.Hundra meter parallella fläckfria murar står kvar. En guide berättar. Den städade, ordnade, turisttillvända bilden. På vägen dit, bakom en kasserad soffa och byrå, ligger dock lämningar kvar av den gamla tristessen. Den man inte orkar göra något åt just nu. Den som naturen är på väg att ta tillbaka.

Skulptur framför Försoningskapellet, där Versöhnungskirche förut låg. Till vänster syns den asfalterade, o-minerade gång där vakterna patrullerade.

Muren åtskiljde kyrkan och kyrko-gården. Den bråte som ligger staplad mot muren är bortrensade gravstenar.

Men du blev glömd.