Rymdfall

När jag var barn och låg i sängen för att somna, så slöt jag bara ögonen och föreställde mig att jag föll ner genom universum, på rygg med utsträckta armar, neråt, neråt. Min lätta kropp sjönk i den nattliga rymden förbi planeter och stjärnor, det var fantastiskt att falla med kittlingen i magen och veta att jag aldrig skulle landa. Jag skulle falla och falla i den här vackra djupa oändliga natten förbi meteroiter och månar och på avstånd se skimrande galaxer. Och sålunda föll jag ner i sömnen. Nu när jag som vuxen ligger sömnlös, händer det att jag försöker mig på samma knep. Jag sluter ögonen och börjar falla, men i stället för njutning känner jag skräck och obehag och öppnar genast ögonen igen. Jag tror att den dag jag återigen lyckas med att somna i rymdfallet, har jag vunnit något mycket stort.