Blå blick nära gravhögarna i Nedre Norsborg.

Dagens lunch. Envy me.

Anettes premiärtur med te - stopp och stjärt - vädring på Hornstulls strand.

Ett dröngrajm

En lång ledig ostörd dag efter lång nattsömn. Det är jag och hunden och vindstilla och sol och blankt vatten i Barnhusviken. Sedan fridagssysselsättning per se: kaffe och bok på innergården. Det hamras och bankas på gården intill; arbete som inte är mitt. Den lilla yorkshireterriern som har tagit på sig vaktuppgiften skäller sitt tunna skall. Jag lockar på den och den trippar genom buskaget och slickar på min hand som jag stuckit genom gallret som skiljer våra gårdar åt. Tillfällig vapenvila.
Daisy ligger i solen på trädäcket, blind och döv för omvärlden. Pausfågel. Tidsuppehåll. Smält kexchoklad.

Och jag läser Johan Jönson. I texten hittar jag mina erfarenheter från 72-timmarsarbetsveckan. Det som inte bör, inte får.

vi, vi / hade kontrakt, vi / skulle mata / och sen / få ut / resterna ur / tarmsystemen, och / sen tvätta rent

de var mera, som, / vi sa djur, de / kunde inte prata / man skulle / förhindra kramperna / så, jo, / var det

om / det var / en öppning, / liksom klibbig, / eller en springa bara, / då, man / skulle äta där, i, / en bit in

vi, vi var / från Östafrika, Centralasien / och från Skogås / och Rågsved, alla / anställda hade / fått stänk av lös / avföring i ansiktet, det / fanns bara latexhandskar / och duschförkläden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag har en ledig dag.

Jag är trött, är på dåligt humör, vill inte åka och jobba, har ostädat, odiskat.

Men jag har tio gula rosor i fönstret.

Frukost. Sedan åkte han hem.

Andre steder

Välkommen till en annan plats.

Rostsverige

Jag har länkat till en ny blogg i högerspalten, nämligen Rostsverige. Den är inget mindre än ett dokument över alla dessa småstäder vars blomstring sedan länge är över. Samhällen vars existens byggde på en gruva, en fabrik, en näring som tagit slut. Eller en bortglömd felplanering.
Bostäder byggdes. Flyttades ifrån. Blev flyktingbostäder. Revs. Fabrikshallarna rostar. Rasar sakta. Återgår till naturen.
Jag fängslas av dessa bilder. Kanske för att byggnaderna som rivs så ofta är byggda på 60-talet och påminner om de längor jag själv växte upp i, i Gustavsberg. De står däremot kvar. Gustavsberg är numera en förort till Stockholm och behöver inte lida utflyttningsdöden.


Meitens väg. Här växte jag upp. På den tiden var balkongerna gröna.

Mest gnäll

Jag har åkt till Norge för att genast bli sjuk. Klockan sex i morse vaknade jag av tryck och värk över bröstet. Jag tänkte hjärtmuskelinflammation eller lunginflammation. Bronkit. ”Det är nog bara Ångest”, sade P i ett försök att muntra upp mig. Jag vägrade surmorgnat att reducera värken till något psykosomatiskt och kunde triumfera med feber och halsont när jag vaknade nästa gång.
Nu har jag stickat lite på en halsduk. Jag har varit nere på Kaffebrenneriet och med hes röst köpt hämtkaffe och brioche. Och så har jag hittat ”Trollmannen fra Oz” på skrivbordet. Den ska jag titta på nu.

Nu har det gått tre dagar och jag har vart så inåt helvete sjuk. Tror inte jag har varit så dålig på tio år. Totalt värdelöst. Skulle ha gått på en uppläsning jag länge sett fram emot men fick ligga hemma och kolla på Djävulen bär Prada. Vilket nerköp.