Nu är det så att jag börjat få besök av en vålnad på nätterna. Han sitter försjunken i min blocket-inköpta soffa och gnider sig i pannan. Detta har skrämt Daisy mycket. Hon har tydligen känt av hans ankomst en längre tid, kanske ända från februari. Det var då hon började ligga och stirra ut på ingenting. Ingenting befann sig på golvet eller i soffan, och hon stirrade på det. Detta störde mig som låg i sängen och försökte somna. Jag steg upp och försökte avleda och lätta upp det bekymrade lilla livet. Jag antog att det hela berodde på hennes av ålder försämrade syn och hörsel. Men, jag satte mig också med flit på den plats i soffan där en eventuell vålnad kunde tänkas ha slagit sig ner, bara för att visa vem som bestämde. Det är ingen här, sa jag. Mina åtbörder verkade inte hjälpa och jag gick och lade mig igen. Efter en stund lugnade sig vovven och somnade. Antingen hade närvaron upplösts eller så hade hon vant sig.
Nu har jag emellertid börjat se honom själv. Det är doktor Gregorsz. Han sitter i soffan och gnider sig i pannan. Ett drygt sekel lång ånger plågar honom. Hans ansikte är bistert. Hur kunde det bli så fel? Det går inte att anklaga en person som ångrar sig så mycket. Och så länge. Han utlåter djupa suckar. Han gjorde vad han kunde. Han räknade sig som en vidsynt människa. Han förkovrade sig. Han steg inte undan för det som andra avvisade. Han ansåg sig vara förmer än dessa. Och ändå! Hans panna är fårad av decenniers självanklagelser. Han kommer inte till ro. Han reser sig och går av och an i mitt kök. Jag ligger i min säng och betraktar hans vandrande gestalt. Den bruna kostymen, det tjocka mörka håret. Den stadighet i kroppen som tillkommer en man i hans position och ålder med ett stort antal söndagsmiddagar tillryggalagda.
Jag är din tysta lyssnare, doktor Gregorsz. Förlåtelse och förlösning ska gå via min stora tomma blick. Det är ett långt arbete, men det måste göras.

Att hitta det rätta. Novembermorgon. En mörkblå himmel med gryningsljus. Ljudstrimman som går mellan mitt hjärta och den kalla rymden.

Varför så svårt att komma igång? Varför ångesten inför orden? Eller motståndet. Den enorma ansträngningen. Att aldrig bli färdig.
Värdet i texten. Den nerlagda ansträngningen. Personerna som bor där. Alla deras sidor. Att inte alltid veta vad de vill. Att det inte kommer några nya idéer, de står still där jag lämnade dem. Att inte orka uppfinna mer liv åt dem. Den tidsödande ansträngningen. Att hoppa i slow motion. Att inte veta.
Att bli trött efter tio minuter. Flyktkänslorna. Blicken som flackar. Kroppen som reser sig från soffan för att göra andra saker. Att inte ha tillgång till texten. Att inte vilja skriva. Att vilja plocka fram enbart de ord som behövs, ja, de som redan finns färdiga och genom torrt administrativt arbete ska sorteras ut och skrivas ner. Att befinna sig bortom författare. Jag är ingen författare. Jag är arkeolog, arkivarie, som sorterar fram det som ska sorteras fram, till just denna bok. Sedan finns inget mer.
Texten som finns långt borta, i en ask eller kista på en dammig vind. Genom enorm ansträngning ska den hämtas fram, läsas igenom och hittas. Sorteringsarbetet. Att långsamt plocka ut och sorteras i rätt fack. Dammiga grå ord, ord befattade med trötthet och långa vita outsövda eftermiddagar. Tröga ord. Hjärnans trötthet över att dra dessa tröga ord ur sitt förråd. Att genast vilja vila.

Det börjar med en novembermorgon. Det slutar med en marsdag? Ska det bli vår? Ska människorna dras ut i ljuset? Spricker de då?
De mörka nattliga gärningarna. Svårmodets slit i hjärtat. Möjligheterna och omöjligheterna. Kärleken förstås, om den är möjlig. Hur den ser ut. Vad den försöker göra. Det vi har med oss. Det som finns från början.

Nuet, 2012. Jaget. Jag, Helena. Kvinnan Helena. Barnet Helena. Det jag saknade. Det jag saknar. Bristerna. Och tillgångarna. Färgerna Helena. Dofterna Helena. Smakerna Helena. Viljan. De olika viljorna, och vad det ledde till. Vad det leder till. Omständigheter. Det som råkar finnas där man slår sig ner, och vad man gör med det, och åt det. Vad man lägger fram till världen och hur det tas emot. Blindheten och medvetenheten i det man söker. Frågorna, och de tysta svaren som passerade förbi och inte uppmärksammades. Samt svaren som blir markörer i tiden.

Hur jag plötsligt förflyttas ut till Gustavsberg, till en gångväg som leder ut till åkrarna och ängarna runt Ösby träsk, och minns känslan jag hade när jag gick där för kanske tjugo år sedan. En trygghet och en tristess. Varför minns jag det nu? Mina platser. Platser som befinner sig i gränsland. Gångvägen i utkanten av hyreshusområdet från 70-talet. Om jag går över gatan befinner jag mig i tidlösheten, och befrielsen. Det är för ont om befrielse.

Dricker kaffe. Lyssnar på trafiksuset från Söder Mälarstrand. Lyssnar på Daisys andning, suckar, snarkningar. Tittar på hennes nöjda lilla kropp. Tar en chokladbit. Igår lämnade Saturnus vågens stjärntecken efter tre hårda år och kommer inte tillbaka förrän 2039. Och efterdyningarna av den omskakande senaste fullmånen 29 september ska också ha lagt sig. Jag väljer att affirmera dessa goda astrologiska tecken på att nya, ljusare dagar hägrar framför oss.