Att hitta det rätta. Novembermorgon. En mörkblå himmel med gryningsljus. Ljudstrimman som går mellan mitt hjärta och den kalla rymden.

Varför så svårt att komma igång? Varför ångesten inför orden? Eller motståndet. Den enorma ansträngningen. Att aldrig bli färdig.
Värdet i texten. Den nerlagda ansträngningen. Personerna som bor där. Alla deras sidor. Att inte alltid veta vad de vill. Att det inte kommer några nya idéer, de står still där jag lämnade dem. Att inte orka uppfinna mer liv åt dem. Den tidsödande ansträngningen. Att hoppa i slow motion. Att inte veta.
Att bli trött efter tio minuter. Flyktkänslorna. Blicken som flackar. Kroppen som reser sig från soffan för att göra andra saker. Att inte ha tillgång till texten. Att inte vilja skriva. Att vilja plocka fram enbart de ord som behövs, ja, de som redan finns färdiga och genom torrt administrativt arbete ska sorteras ut och skrivas ner. Att befinna sig bortom författare. Jag är ingen författare. Jag är arkeolog, arkivarie, som sorterar fram det som ska sorteras fram, till just denna bok. Sedan finns inget mer.
Texten som finns långt borta, i en ask eller kista på en dammig vind. Genom enorm ansträngning ska den hämtas fram, läsas igenom och hittas. Sorteringsarbetet. Att långsamt plocka ut och sorteras i rätt fack. Dammiga grå ord, ord befattade med trötthet och långa vita outsövda eftermiddagar. Tröga ord. Hjärnans trötthet över att dra dessa tröga ord ur sitt förråd. Att genast vilja vila.

Det börjar med en novembermorgon. Det slutar med en marsdag? Ska det bli vår? Ska människorna dras ut i ljuset? Spricker de då?
De mörka nattliga gärningarna. Svårmodets slit i hjärtat. Möjligheterna och omöjligheterna. Kärleken förstås, om den är möjlig. Hur den ser ut. Vad den försöker göra. Det vi har med oss. Det som finns från början.

Nuet, 2012. Jaget. Jag, Helena. Kvinnan Helena. Barnet Helena. Det jag saknade. Det jag saknar. Bristerna. Och tillgångarna. Färgerna Helena. Dofterna Helena. Smakerna Helena. Viljan. De olika viljorna, och vad det ledde till. Vad det leder till. Omständigheter. Det som råkar finnas där man slår sig ner, och vad man gör med det, och åt det. Vad man lägger fram till världen och hur det tas emot. Blindheten och medvetenheten i det man söker. Frågorna, och de tysta svaren som passerade förbi och inte uppmärksammades. Samt svaren som blir markörer i tiden.

Hur jag plötsligt förflyttas ut till Gustavsberg, till en gångväg som leder ut till åkrarna och ängarna runt Ösby träsk, och minns känslan jag hade när jag gick där för kanske tjugo år sedan. En trygghet och en tristess. Varför minns jag det nu? Mina platser. Platser som befinner sig i gränsland. Gångvägen i utkanten av hyreshusområdet från 70-talet. Om jag går över gatan befinner jag mig i tidlösheten, och befrielsen. Det är för ont om befrielse.