Return of the sun

Odd Nerdrum, Return of the sun.

1994 var jag på Millesgården och såg en utställning med Odd Nerdrum. Av någon anledning fastnade denna målning i minnet. Det kanske inte syns på den här lilla bilden, men kvinnorna som sträcker sig mot ljuset har mjölkvita hinnor över ögonen. Man förstår att det har varit mörkt länge. Bilden kom tillbaka till mig idag. Jag förstod att det hade varit mörkt länge.

Bloggeloggeloggelogge.

Det har gnällts på bloggfenomenet i tidningar på sistone. Senaste exemplet läste jag i dagens DN. Ola Larsmo tycker att bloggandets akilleshäl är ”den utrerade individualismen, jag, mina åsikter, mina frukostflingor, inget annat”. Javisst. Det finns en sjuhelvetes massa bloggar. Inte minst hos morgon- och kvällstidningarna. Alla ska blogga, även de som redan har en kolumn i tidningen ska blogga. Där ska de säga något ytterligare. Jag vet inte vad, jag har inte läst. Jag är liksom nöjd med deras ursprungliga journalistiska uppdrag.

Och varför bloggar jag själv då. Ja, det vete fåglarna. Från början tänkte jag att bloggen skulle vara riktad mot litteratur och skrivande. Så blev det väl inte riktigt. Vidare skulle jag inte bli för privat, emedan det är fult. Jag misstänker att jag misslyckades även på den punkten. Vad står här egentligen? Är det viktigt? Meningsfullt? För mig? För de ca 20 personer som enligt Statcounter återkommer till min blogg? Men det kanske är fel på Statcounter, kanske läser ingen. Jag kan skriva vad som helst: fitta samt kuk. Alla som läste fitta samt kuk räcker upp en hand.
Hallå där, jag svarade inte på frågan: Varför bloggar jag själv då? Jag vet inte, säger jag.

Dagens i-landsproblem.

Wtf! Jag tyckte väl att DN kändes ovanligt tunn när jag lyfte den från hallmattan i morse. När jag så, som vanligt, skulle mjukstarta morgonen inne på toaletten med Pondus och Rocky, så uppdagades det: kulturdelen fattades! Wtf!

Craving.

Kvällens måltid: äggröra med bacon och parmesan + guacamole och tortillachips.

Jönson, Johan

Tre bloggposter neröver berättar jag om hur jag blev frisk av att höra på några rader ur Johan Jönsons ännu ej utkomna bok Restaktivitet. Nu har boken kommit. Jag har inte hunnit lägga vare sig rabarber eller vantar på den. Däremot har jag gottat mig med att läsa ett par särdeles fina recensioner. I Aftonbladet kallar Magnus Ringgren Jönsons text för "raseripoesi". Det är inte så dumt tycker jag. Vidare skriver han:

"Låt oss kalla dem för poesimaskinerna. Den ena står tydligen i ett klassrum, skrivarkurs pågår kanske. Den servas av en massa schysta och smarta mänskor som är genuint fascinerade av dess tekniska konstruktion och prestanda. Det är en modern och avancerad maskin, ren och snygg och utan utdunstningar. Ganska oförarglig. Sen har vi den andra. Den står därute nånstans, det verkar vara vid randen av en massgrav på Balkan. Den äter mänskor. Den producerar skit, ett odefinierbart svart pulver. Den stinker. Man vill inte gå i närheten, men man måste. Det är Johan Jönssons poesimaskin. Det dånar om den."

Så Maria Küchen i Expressen. Under rubriken "Kokta fläsket stekt" står bland annat:

"Och allt det här hemska är på riktigt nu, fatta. Det är ingen metafor längre att människovärdet ligger på slaktbänken till förmån för det allt överordnade investeringsvärdet. "Kom ihåg", säger jag till mig själv, medan regeringen Reinfeldt jobbar på att just mitt hem ska säljas ut till oskäliga krafter, "kom ihåg var du hörde först hur kallt det är på väg att bli. Du hörde det hos Johan Jönson. Men lyssnade du"? Vi är på väg in i den mentala och politiska istid som punkarna ännu bara sjöng sånger om. Medborgarrätt heter pengar igen. Hela vägen, överallt. Och jag behöver inte godiströst och Let's dance, jag behöver Johan Jönsons skoningslöst framvältande mörker som en spegling av realia. Kör på. Ge oss mera."

Slutligen några ord från mannen själv. Här är inledningsdikten:

det var vår, det
var som en ström, på
trafiklederna, inte
riktigt av
och sen liksom
fullt på, och
då trögt,
av metalliska
åtskilda kroppar, i
rörelse, som
ett sånt
radband, infra-
strukturellt, runt
och runt


Sedan följer 273 sidor till.