(En eloge till parentesen.)

Efter ett långt, långt uppehåll i läsandet (oroande långt, jag har pendlat mellan inställningen att uppehållet inneburit en organiskt fruktbar och i slutändan nödvändig frånvaro av det skrivna ordet - alla dessa ord som produceras, alla dessa viktiga viktiga ord - och rädslan att mitt läsande (och därmed skrivande) försvunnit för gott) har jag (med lättnad förstås, man vill ju inte vara en illitterat för det är dåligt) funnit Christina Hesselholdts En trädgård utan slut på rea (50 spänn, skandal) och därmed haft nöjet att läsa kapitlet Ett kort och oresonligt angrepp på den centraleuropeiska romanen som i recensionen av Arbetarbladet beskrivs som: (...) en tre sidor lång uppgörelse med hela den modernistiska, företrädelsevis manliga 1900-talsromanen. Prisade författare som Grass, Kertèsz och Sebald sågas muntert i bitar, Hesselholdt beskriver deras romankonst som stel, monoton och förutsägbar. I stället lyfter hon fram namn som Becket, Faulkner, Duras och Mandelstam (...). Läs bara följande elaka och träffsäkra stycke:

En manlig författare i stickad tröja, gärna med en krämpa som med tiden blir livshotande, så att han mot alla odds, till exempel en verkligt besvärande lungåkomma, slår sig fram genom sitt verk, hostande, naturligtvis utan förpliktelser av familjär eller annan social art. Möjligen med ett förflutet i koncentrationsläger som optik för allt: sin identitet, vår kultur (den västerländska, även om jag inte helt och hållet vet vad som menas med det), mänsklighetens färd genom tillvaron. Det kan räcka med mindre, till exempel en vidrig regim, aktiv krigsinsats en fördel, hård far, små omständigheter, blivit bortskickad från hemmet, tidigt påbörjade studier i fästningsbygge och entomologi, talar många språk, är ytterst musikalisk, kvinnor en randanmärkning ehuru uppfattad som inträdet till verkligheten, ingen sådan som plötsligt, när man står som bäst på sophögen, petar mellan ens lår med en käpp.
En del av denna identitet består i att alltid, i alla fall länge, vara tvungen att säga NEJ till denna inte med käpp petande kvinna, skadad som han är av att tidigt ha blivit bortskickad, av sin far, av sitt krig. Naturligtvis vet han alltid mycket väl att detta stora nej till livet är fel, inte ens det kan man klandra honom för.

Utöver denna rolighetsläsning har jag slagits av de verkligt exakta ordvalen - så njutbart. Och det koncentrerade språket, inga irriterande digressioner, inget babbel.
Detta fyndköp sammanfaller tidsmässigt med utgivningen av Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som jag är väldigt intresserad av att bilda mig en egen uppfattning om (Är Lundgren paranoid eller observant? Har jag efter umgänge i utkanten av "den litterära offentligheten" blivit blind för de mekaniskmer som Lundgren pekar på eller har jag (pust!) blicken i behåll? Är beskrivningarna av den Nepoletanska vardagen verkligen långtråkig?). För övrigt: notera gärna att Lundgren inte ler på några av de pressbilder som publicerats i samband med utgivningen. Notera också att hon i recensioner och artiklar kallas bitter och förgrämd. Gör sedan samma jämförelse i relationen allvarliga män på bild och benämningen bitter och förgrämd.
Och därmed är inte steget långt till att samtidigt som beställningen av Myggor och tigrar även klicka på Jenny Diskis På tunn is. Då har jag vips tre böcker av kvinnor som valt att skriva skönlitterärt med självbiografiska inslag. Och det! är ju inte riktigt fint! Om man inte heter Grass, Kertèsz och Sebald förstås.