Konstigt hjärnsprång

M A Numminen. Varför kommer jag att tänka på honom? Lever han fortfarande? Inte vet jag.
När jag gick i mellanstadiet kom han och spelade i skolans matsal. Jag förstod ingenting. Vi skrattade generat. Ville han bli skrattad åt? Svara, den som vet.

Midsommar

Prognosen talar om 20 grader och lite moln. Det duger bra. Imorgon eftermiddag samlas vi några stycken på en filt, äter, dricker och lyssnar på vinylsinglar . Jag tror banne mig jag ska gå ner till mitt dammiga förråd och plocka fram lådorna med 80-talssinglar som jag sparat från tiden som skivbolagsanställd. Bon Jovi, Kingdome Come, Dan Reed Network. Kanske är imorgon det perfekta tillfället att kasta sig tillbaka i tiden. Medelst chock.

Hon har tagit hundra tag med hårborsten.

Illustration av Chen Shu Fen & Common.

Sommarläsning

Nummer 2/2006 av tidskriften Ny poesi ligger ute, ta och kolla in! Numret har namnet Språkbeherskelse. Här hittar man bl. a. Johan Jönsons Att att dröngrajma, Caroline Bergvalls uppgörelse med tre norska ord i flashanimation, Joar Tibergs mycket konkreta Vindutsikter för söndagen, Monica Aasprongs bokstavliga arbete med Soldatmarkedet, Ida Börjels dokumentärpoetiska (??) Skåneradio och mycket, mycket, meget, mye, veel, beaucoup, viel, molto, muito, mucho, إلى حد بعي , πολύς mer!

Ny poesi får även in korrespondentbrev från övriga världen, bland annat från brittiska Cambridge Conference of Contemporary Poetry (CCCP) av författaren och skribenten Chris Goode. Och vem har översatt den avancerade och brittiskt witty engelskan till svenska? Svaret ligger ett knapptryck bort!

På Johan Miderbergs blogg Saker som inspirerar upptäckte jag de taiwanesiska illustratörerna Chen Shu Fen & Common som illustrerar romantiska noveller i Asiatisk populärpress. Det är fantastiska bilder som ger mig impulsen att vilja dricka dem. Jag kommer att visa fler bilder framöver.

Antony + Boy George

Du behöver någonting vackert att titta och lyssna på? Gå hit.

Brännboll

Plats: Kronobergsparken. Tid: förmiddag.
Soligt. Daisy spankulerar i rastgården. Utanför finns en grusplan där tredjeklassare ska spela brännboll. Gympafröken förklarar reglerna: ”Man har tre slag på sig, sedan får man kasta ut bollen. Lyra ger tre poäng, halvlyra ger en poäng.” Halvlyra. Jag antar att det är det tillfälle då man nästan fångat bollen, men den retligt studsar iväg från händerna. Så. För denna generations brännbollsspelare har man rensat lite i nedtryckningsregistret . Det var på tiden.
Utanför planen står en tom rullstol. Jag kikar efter eleven. Hon är i utelaget. En stadig manlig elevassistent står alldeles bakom och håller henne upprätt med sina armar om hennes midja. En hög boll närmar sig dem. De står där alldeles stilla. Assistenten sträcker ut ena armen och det blir lite vingligt, men det går. Hon tar hel-lyra.

Dra på trissor!

I dagens Kvart i fem-eko rapporterade uppläsaren Marianne Hasslow att det var "jämnt skägg" i valet i Tjeckien. Jämnt skägg. Det var inte igår man hörde den liknelsen. Två enstaviga ord, båda med den lite larviga vokalen ä. Undrar om det var något som Marianne själv bestämde sig för att säga eller om söndagsredaktionen ville muntra upp sig lite när de nu var tvungna att jobba på självaste pingstdagen.
Vet ni förresten vad mustasch heter på norska? Bart! Lika kort och koncist som den satt på Adolf Hitler eller varför inte Alexander ... Bart! Hahahahaha!

Jag har putsat fönstren. Vilken skillnad det blev!

Prenzlauer Berg

I Prenzlauer Berg har man hund. Gärna stor gammal hund med höftfel. De promenerar med sina ägare utan koppel som inte behövs, eftersom de ändå inte orkar springa bort. På restaurangen tas hunden med. Medan ägaren står och pratar bort lite tid med kyparn så spankulerar vovven runt bland borden och hälsar på gästerna. Inte ett ögonbryn höjs.
I Prenzlauer Berg cyklar man också. Ibland med hunden bredvid sig. I onsdags blev jag utskälld av en weimaraner (se bild) eftersom den tyckte att jag stod för nära cykelbanan. Det var bara att flytta sig när ekipaget kom farande. Jag gillar det.

Textil Discount Paradox!

Vad gör de egentligen här inne?

Detaljer från förr

Den här övergivna betongkolossen är precis vad man tror: En partibyggnad från f.d DDR. Med plaketter vid entrén föreställande dignitärer i profil.

Lost in translation

Medans Paal är på möte med Lyrikline gör jag en retur till Galeria Kaufhof för att äta bakelse och dricka kaffe. När damen bakom disken frågar vad jag vill ha hör jag mig själv säga: "One caffé latte, s'il vous plait." Man har blivit kosmopolit.

Galeria Kaufhof

Det är Grosse Neueröffnung! på Galeria Kaufhof, något som vi inte inser innebörden av förrän vi står där inne. Vi skulle bara in fram och tillbaka för att köpa en tröja till Paal. Allt i gallerian skiner blankt och fräscht och de splitternya rulltrapporna forslar myriader av människor mellan våningsplanen. Klädvdelningen är en oöverblickbar areal med alléer av klädställningar. Aldrig har jag haft utsikt över så mycket färgglada, mönstrade kläder i tveksamma materialblandningar. Paal lyckas nosa reda på de två enda svarta plaggen och köper dem.
Dags för en fika. Vi befarar en kantin med kaffeblask men här kommer belöningen: Dinea. Restaurangen är visserligen lika stor och rörig som varuhuset, men här finns ett härligt utbud av pajer och bakelser. Espresson och caffe latten är fantastiskt goda. Och billigt är det.

Die Mauer

Vi går den halvtimmeslånga promenaden från Prenzlauer Berg, den stadsdel vi bor i och har tagit till våra hjärtan, till Bernauer Strasse. Kartan säger att där finns en bit av muren kvar att beskåda. Så snart vi viker in på den breda, före detta paradgatan, nu blek och ointressant, ser vi den femtio meter breda remsan som förr kantades av de två längsgående murarna. Passagen är bitvis överväxt, bitvis lerig byggarbetsplats, full med skräp men framför allt är den kvar. Den står där, oförändrad, på obestämd tid, tills den mentala bearbetningen av detta trauma är över och man kan transformera detta till något annat. Vad, är frågan. Vi når småningom fram till minnesplatsen.Hundra meter parallella fläckfria murar står kvar. En guide berättar. Den städade, ordnade, turisttillvända bilden. På vägen dit, bakom en kasserad soffa och byrå, ligger dock lämningar kvar av den gamla tristessen. Den man inte orkar göra något åt just nu. Den som naturen är på väg att ta tillbaka.

Skulptur framför Försoningskapellet, där Versöhnungskirche förut låg. Till vänster syns den asfalterade, o-minerade gång där vakterna patrullerade.

Muren åtskiljde kyrkan och kyrko-gården. Den bråte som ligger staplad mot muren är bortrensade gravstenar.

Men du blev glömd.

Berlin

Finner mig själv promenerande pa Prenzlauer Allee sökandes efter nagonting att äta. Och ser man pa, här dyker thailändska och kinesiska sma lunchhak upp. Men det verkar ju trakigt att äta precis som hemma. Utanför ett charkuteri sitter tre byggjobbare och äter. What is that, fragar jag och pekar pa hans tallrik. Kartoffelpuré med surkal och panerad fläskkotlett. Jag köper, sitter bredvid büggisarna och slänger hungrigt i mig. Paltkoma inträder. Köper en bukett blommor att pryda hotellrummet med och gar tillbaka till detsamma. Somnar pa fem röda. När jag tva timmar senare slar upp ögonen behöver jag sätta pa lite musik för att piggna till. Öppnar datorn och med reptilhjärnans assistans sätter jag pa Antony and the Johnsons Hitler in my heart. Helt utan avsikt att det skulle bli en kul slutpoäng pa den här bloggposten.