Oslo II

Kjell Askildsen. Den store lakonikern, det outsagdas mästare. I ett ånyo snötäckt Oslo läser jag hans novellsamling Hundene i Tessaloniki. I titelnovellen minns ett par en resa för länge sedan, en syn utanför ett café: två hundar som fastnat i varandra efter att ha parat sig och hur de ylar och kämpar för att komma loss. Denna syn är en träffande liknelse av hur de äkta paren hos Askildsen har det i sina relationer. En gång för länge sedan förenades de genom lust, nu mäktar de inte att slita sig från varandra. I flera av novellerna sitter de i trädgården, dricker vin och ickekommunicerar. Mannen smiter ofta utom synhåll, ibland bakom en buske, ibland genom grinden för att planlöst vandra iväg. Frun undrar vid mannens återkomst var i hela friden han tog vägen och får då ett icke-svar. Sällan har människor (män) haft så liten känslomässig insikt. Sällan har de jobbat så hårt för att slippa hamna i situationer där de kanske råkar ut för att få det. Det är mycket komiskt.