En gång i tiden...

... jobbade jag på skivbolag. Skivbolag i pluralis. Polygram, BMG, Edelpitch, Sony Music. Ganska många år blev det. Jajamensan, jag har spelat brännboll med Tomas Ledin, hälsat på Yngwie Malmsteen (han sa: Go Jul och grått nytt hår!!), Steven Tyler, Duff McKagan (eeh.. basisten i Guns 'n' Roses), ätit middagar på herrgårdar med Ratata. Paul Stanley och Gene Simmons har flirtat med mig (jag bar vid tillfället en skotskrutig klänning och rodnade klädsamt) och jag har gått fram till Chris Cornell och presenterat mig med orden "Hello, my name is Helena Thunell, I work at the salesdepartment AND I SING MYSELF. Men, framför allt, jag hade fantastisk koll på all musik som kom. Jag jobbade som innesäljare och ringde små skivaffärer som utesäljarna inte orkade åka till. Jag ringde andra för att de var trevliga. Tack, Vaxkupan i Norrköping. Tack Musikörat i Uppsala och Wallentins i Östersund. Sedan slog den stora utmattnings-depressionen till. Jag sade upp mig och blev skådespelare (tack AMS). Jag hade fortfarande stenkoll på musik. Jag tröttnade på skådespeleriet och började skriva (Tack svuxa). Skivhyllan hölls aktuell. Jag köpte hund, och PANG! Något hände. Mitt hem blev tyst. Trodde jag att podenco-Daisy inte tålde musik? Spanska hunden ha känsliga öron? Jag tappade kollen. Lyssnade bara på P1. Detta är det mörka hål jag har att kravla mig upp från. Ni ska veta att jag tar det här på allvar. Jag jobbar med det här nu. Idag nåddes en liten men betydelsefull framgång; jag köpte en ny skiva. Merz; Loveheart . Det tål till och med känliga podencoöron att lyssna på. Nu vill jag ha fler tips. Om jag säger Anthony and the Johnsons, Nick Drake, Elliot Smith, Mercury Rev, Sigur Ros. Vad säger ni då?