Man är alltid nära sig själv när man är olycklig. Man är också väldigt närvarande i nuet. Det är det positiva med olyckligheten. Orden ligger nära till hands. Man vill skriva.
Man får dock inte vara tillintetgjord, det är ett rakt igenom negativt tillstånd. Men det där vemodet. Sorgen. Gråten som ligger under ytan och rätt som det är rinner tårarna. Man sköljs. Det rinner ur. Varenda del i kroppen andas, arbetar, omväxlande tung, lätt, trött. Om man då får vara ostörd och varsamt välja sina kontakter med omvärlden kan detta ömtåliga tillstånd, småningom, bli en bördig jordmån.