Det är helt tydligt så, att en flytt efter tio år på samma ställe drar ner brallorna på en mentalt. Och det är väl bra. Stagnation är av ondo. Men roligt är det inte. Däremot ganska oroligt. Separationen från det som varit min helt egna trygga plats gör mig hyperkänslig för alla slags separationer, gamla som nya, inbillade eller verkliga. Jag förlorar: människor igen och igen, platser, rum, självklarhet. Allt är tomt och dött och luktar Ajax. Jag skurar badrummet millimetervis. Jag skrubbar köksskåpen med rotborste. Inget ska bli kvar av mig här. När jag stänger dörren ska jag vara borta.