Norr Mälarstrand vid lunch.

Norr Mälarstrand kl 12.33. Ljusare vyer, ljusare tankar. Vi glömmer att ett skridskosällskap på 20 personer gick igenom isen i Stockholms skärgård igår. Jävla idioter.

Stockholm

Hemma igen. Jag går kvällsturen med hunden längs Norr Mälarstrand. Trots bara några få minus är det råkallt och blåsigt. Vi möter joggare i reflexvästar och andra hundekipage. På Riddarfjärden ligger isen tunn och snötäckt och inga rävar raskar däröver, däremot feta råttor som Daisy vill jaga. Isen är förrädisk. Jag har alltid känt obehag inför stora mörka vatten.
I förrgår gick en skoter genom isen utanför Norrtälje. Det händer varje år. Tvångstankarna kommer, skyldigheten att försöka föreställa sig detta. Några sekunder av fasa, sedan den obeskrivliga kylan. När man för några år sedan sökte i Hasselasjön efter en saknad man, fann man honom fortfarande sittande på skotern där nere på botten, med händerna på styret. Döden kommer alltså fort. Ska det föreställa tröst?

Oslo III

Lillomarka, 17 minuter med buss från Torshov. Minus 7 grader, nysnö. Två timmars skogspromenad, ständigt omkörda av hurtige pensionister på skidor. En vanlig torsdagseftermiddag i Oslo.

Oslo II

Kjell Askildsen. Den store lakonikern, det outsagdas mästare. I ett ånyo snötäckt Oslo läser jag hans novellsamling Hundene i Tessaloniki. I titelnovellen minns ett par en resa för länge sedan, en syn utanför ett café: två hundar som fastnat i varandra efter att ha parat sig och hur de ylar och kämpar för att komma loss. Denna syn är en träffande liknelse av hur de äkta paren hos Askildsen har det i sina relationer. En gång för länge sedan förenades de genom lust, nu mäktar de inte att slita sig från varandra. I flera av novellerna sitter de i trädgården, dricker vin och ickekommunicerar. Mannen smiter ofta utom synhåll, ibland bakom en buske, ibland genom grinden för att planlöst vandra iväg. Frun undrar vid mannens återkomst var i hela friden han tog vägen och får då ett icke-svar. Sällan har människor (män) haft så liten känslomässig insikt. Sällan har de jobbat så hårt för att slippa hamna i situationer där de kanske råkar ut för att få det. Det är mycket komiskt.

Anaesthesia

Min vän Jim undrar om arbetet med denna blogg inverkar menligt på romanskrivandet. Citat: Blir inte detta bloggande en väldigt lätt väg att SMITA från romanen? På detta vill jag svara: risken finns. Men jag vill hellre tro att de skilda uttrycksformerna främjar varandra. Som ett bevis på detta lägger jag här ut senaste veckans arbete, den sista (?) versionen av kapitel 1 från Anaesthesia. Den går också att finna under "länkar" nedan. Kommer bäst till sin rätt om du laddar ner och öppnar den i Acrobat samt läser i fullskärmsformat (tryck Ctrl+L). God läsning. Arbetet fortsätter.

Oslo

Sitter vid fönstret på Kaffebrenneriet och ser spårvagnarna rassla förbi på Vogts gate, Torshov, Oslo. Minus 2, grått och en fuktkyla som går genom märg och ben. Men kaffet är gott.
Framfør mig på bordet ligger Wire. I den står att det bildas en ny blogg varannan sekund, att 52 % av internetanvändarna är kvinnor och genomsnittsåldern är 41 år. Jag känner mig ohyggligt mainstream.

Förvirring i etern?

Sveriges radio har sparkat två meterologer för att de inte är tillräckligt radiomässiga. Det gäller Anders Wettergren, nasalen från Norrköping samt skåningen Bernt Möller (som låter som om han är så fet att han håller på att svälja tungan när han pratar) Och genast blev världen lite tråkigare. Passa er, säger jag bara, för att peta på tysken André Franke. Min och serietecknaren Jan Berglins favorit. "Süd ütsira, führa meter per zekonnd". Fullkomligt hypnotiserande. Och så när jag en het önskan om att få höra Kristina Lugn läsa land- och sjöväderrapporten. Vore det inte alldeles, alldeles underbart?

Disparata läsupplevelser

Två romaner ligger på sänghyllan. Båda två har kvinnliga huvudpersoner, men där upphör alla likheter. Nr ett, "Alltid Amber" av Kathleen Winsor, utkom 1944 och handlar om en ung lantflicka som drar till London och knullar sig fram till rikedom och titlar. Som kronan på verket lägras kungen, Karl I. Nämnde jag att det hela tilldrar sig under restaurationens och pestens London, anno 166o? Kathleen har gjort sin research och bjuder på intressant kuriosa som att frukosten kunde bestå av ansjovis och öl. Bra GI plus omega-3. Man får också en detaljerad beskrivning av hur en pestböld brister.
Nr två är "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm. Jag har hunnit till sid 69 i denna Augustprisvinnare. Fagerholm börjar med att berätta hur det ska gå. Sedan cirklar hon sig långsamt in mot själva förloppet. Då gör sig hos mig den gamla Biskops-Arnö-skadan påmind och jag famlar efter rödpennan för att stryka. Det är ett jädra resonerande och jag äro uppfostrad till att gestalta. Resultatet vid det nattliga valet brukar därför bli till Ambers favör. Men jag ser fram emot att fängslas av skildringen av Doris och Sandras vänskap, något som utlovats av flera kritiker.

Vilket väder vi har!

Jag börjar helt enkelt med att tala om vädret. Oj vad det snöar! Äntligen har vi snö! Tänk att snön kommer som en överraskning för SL varenda år! Tänk att snön kommer som en överraskning för snöröjningen varenda år! Och så vidare.

Den enda som verkade njuta av snön, som flög blött och horisontellt i ansiktet, var Podenco-Daisy. Hon gick fullkomligt bananas i Kronobergsparken. Fick spattryck och sprang skällande i elliptiska banor. Man får vara tacksam för vovve. Dagens höjdpunkt för min del tilldrog sig senare, inomhus, när kaffet kom på bordet.

I de sista självande dagarna...

...av år 2005 formades denna yttring. Ett anrop från 30 kvm på Kungsholmen. En utflykt från ensamarbetet. Dagarna jag tog ledigt från romanen och skrev breven till bloggen. Överhettade hjärnor of the world - unite.