Odd Nerdrum, Return of the sun.
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpg)
.jpeg)
.jpeg)
1 månad sedan
söndag, december 09, 2007
måndag, november 19, 2007
As good as it gets
Härom kvällen tittade jag i brist på annat/av slöhet på feelgoodfilmen Livet från den ljusa sidan (As good as it gets) med Helen Hunt och Jack Nicholson i huvudrollerna. Där finns en scen då Helena Hunt sitter på en buss och vinkar till sin lungsjuke son ("Don´t run, Spence, don´t run!") som springer efter bussen och vinkar tillbaka. Bredvid Hunt på bussen sitter en medpassagerare, en nörd, som motvilligt blir en del av handlingen. Jag fastnade lite på den där nörden, tänkte att han är ju också noggrant typecastad för den rollen, att sitta där och vara lite i vägen och se lite töntig ut och inte ha en enda replik och vara bortglömd sekunden senare. Nåväl, filmen slutade lyckligt, Hunt och Nicholson hittade fram till varandra och eftertexterna började rulla. Jag passade då på att kolla ifall nörden fanns med i rollistan. Det fanns han. Där stod: Man on bus - Todd Solondz.
Det tyckte i alla fall jag var humor!
Det tyckte i alla fall jag var humor!
fredag, oktober 19, 2007
onsdag, oktober 17, 2007
tisdag, oktober 16, 2007
Lost in drabantbyn.
Man kan få intrycket att det enda jag gör när jag är i Norge är att sitta på café, och det stämmer. Kaffekompaniet ligger på Carl Berners plass som är en hårt trafikerad korsning utan särskilda kännetecken. Jag hade inte haft anledning att sitta här om det inte varit för den prekära bostadssituationen som skickat oss ut i Ammerud, tjugo minuters tunnelbaneresa från city. Kortaste vägen från Ammerud till en anständig kopp kaffe är till Carl Berner. Caféet är varmt, har gott kaffe, svensk personal och eluttag till datorn.
Ammerud. En förort stämplad som skandalös sedan 70-talets byggvåg som dock inte på några vis tagit samma proportioner som i Stockholm. Några höghusområden är det, men de våldtar inte gamla kulturlandskap som exempelvis Norsborgslinjen gör.
I utkanten, alldeles i skogsbrynet, ligger nybyggda lägenheter i tidens tecken; ljus öppen planlösning, stora fönster, stor balkong. Där bor vi nu medan värdparet vältajmat nog har åkt bort ett par veckor.
Nya erfarenheter: det är roligt att städa en stor ljus lägenhet med öppen planlösning. Det går fort. När Paal och jag står och lagar mat i det välplanerade köket tror jag att fotografer från livsstilstidningar strax ska komma och ljussätta alltihop.
Men det är säkert dyrt, jag har inte frågat. Bostadspriserna i Oslo är inte lägre än i Stockholm. Så man får jobba och ligga i. Inte bara sitta på café och skriva sånt här.
.jpeg)
Paal, mitt i den öppna planlösningen.
Ammerud. En förort stämplad som skandalös sedan 70-talets byggvåg som dock inte på några vis tagit samma proportioner som i Stockholm. Några höghusområden är det, men de våldtar inte gamla kulturlandskap som exempelvis Norsborgslinjen gör.
I utkanten, alldeles i skogsbrynet, ligger nybyggda lägenheter i tidens tecken; ljus öppen planlösning, stora fönster, stor balkong. Där bor vi nu medan värdparet vältajmat nog har åkt bort ett par veckor.
Nya erfarenheter: det är roligt att städa en stor ljus lägenhet med öppen planlösning. Det går fort. När Paal och jag står och lagar mat i det välplanerade köket tror jag att fotografer från livsstilstidningar strax ska komma och ljussätta alltihop.
Men det är säkert dyrt, jag har inte frågat. Bostadspriserna i Oslo är inte lägre än i Stockholm. Så man får jobba och ligga i. Inte bara sitta på café och skriva sånt här.
Paal, mitt i den öppna planlösningen. måndag, oktober 15, 2007
Födelsedag
.jpeg)
Strax sitter jag i fåtöljen, lyssnar på svensk radio genom datorn, ser genom fönstren den vida norska skogen.
måndag, oktober 08, 2007
söndag, september 23, 2007
måndag, september 10, 2007
Lundgren räcker länge.
Många använder sig tacksamt av Myggor och tigrar för att själva få synas i media. Här har vi ett exempel, som driver sin tes med haltande logik.
Så vill jag gärna lotsa er till Bernurs och Nils Schwartz kommentarer till debatten. Det lättar betydligt i bröstet när jag läser sådant.
Och samtidigt som jag sitter och skriver detta går programmet Vågen på P1. Susanna Alakoski intervjuas och blir ombedd att "göra vågen" för något. Hon väljer då Maja Lundgrens bok som hon beskriver som rolig, spännande, litterärt intressant, samt att hon slås av bokens alla litterära grepp. "Sågen" tillägnar Alakoski faktumet att boken inte bemöts som litteratur, och att Maja Lundgren inte bemöts som författare.
Så vill jag gärna lotsa er till Bernurs och Nils Schwartz kommentarer till debatten. Det lättar betydligt i bröstet när jag läser sådant.
Och samtidigt som jag sitter och skriver detta går programmet Vågen på P1. Susanna Alakoski intervjuas och blir ombedd att "göra vågen" för något. Hon väljer då Maja Lundgrens bok som hon beskriver som rolig, spännande, litterärt intressant, samt att hon slås av bokens alla litterära grepp. "Sågen" tillägnar Alakoski faktumet att boken inte bemöts som litteratur, och att Maja Lundgren inte bemöts som författare.
fredag, september 07, 2007
Käk.
.jpg)
Igår kväll när jag satt i soffan och var försjunken i något på internet, hörde jag på avstånd ljudet "riiiiitschhh... riiiiiiiiiitsch... ratsch!" En liten hörna av min hjärna drog slutsatsen att det var Daisy som bet i sitt tuggben. Några dryga sekunder senare ryckte jag till och störtade upp. Daisy hade då rivit bort baksidan och naggat i de sista sidorna på Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Hon såg väldigt glad ut. Sist det hände var tre år sedan då baksidan och sista sidorna på Einar Askestads 1:1 förvandlades till konfetti. Vad kallas det? Äta litteratur? Tugga i sig litteraturen? En performance på vardagsrumsgolvet?
tisdag, september 04, 2007
"Just because you´re paranoid doesn´t mean they´re not after you"
Intressant. Vid en titt på statcounter, varje bloggares bäste vän, ser jag att någon hittat till min blogg genom att googla på Maja Lundgren paranoid. Det blev 678 träffar på den sökningen. Bland annat då till mitt inlägg nedan. Jag fastnade en stund på den träfflistan och har varit inne på Katrin Kielos, Annina Rabes och Jenny W:s bloggar. Efter att ha läst Maja Lundgrens Myggor och tigrar har jag funderat en hel del på hur boken fungerar och vad jag tycker om att hon lämnar ut namngivna personer. Jag har inte funderat färdigt, men konstaterar att jag är fullt upptagen med att leta svar. Jag följer debatten i tidningarna och finner där glimtar av det jag försöker formulera.
I lördags publicerde Dn ett inlägg av Dan Josefsson, där han så att säga ger igen med samma mynt och offentliggör några mail han fått av Lundgren. Där fick jag en glimt. Jag såg att Lundgrens bok är en roman och Josefssons text befinner sig i en dagstidning. Hur självbiografisk Lundgrens text än är, så är den publicerad i romanform och det är så jag läser den. Därför blir Josefssons svar på nåt sätt lite löjligt. Eller sett från ytterligare en vinkel: Lundgren må lämna ut namngivna personer, men den hon främst av allt lämnar ut är sig själv. Hon redogör för hela sin bevekelsegrund att skriva det hon gör. Hennes ambition är att lägga allt hon kan på bordet och jag tycker att hon lyckas. Hon redovisar sin sanning. Genom detta blir det för mig som läsare möjligt att värdera utsagorna som jag vill, oavsett Lundgrens åsikter.
Jag tycker Maja Lundgren är fruktansvärt modig. Jag tycker att boken är mycket bra. Jag tycker att partierna om Håkan Jaensson är pinsamma, jag vrider mig som en mask på kroken, därför att Lundgren är jobbigt efterhängsen och vägrar att förstå de icke-svar hon får på sina närmanden. Jag känner nämligen igen mig själv i mina värsta stunder och aldrig, aldrig att jag skulle redovisa dem offentligt. Det är inte främst Jaensson som lämnas ut här, det är Lundgren. (En del blir arga på Lundgren å Jaenssons frus vägnar. Detta upprördhet bör falla på Jaensson emedan det är han som varit otrogen.)
Jag tycker att Lundgren ibland är konspiratorisk. Man bör lära detta: Människor är i regel fullt upptagna av sig själva. Det är förmätet att tro att de skulle lägga ned tid på att konspirera mot en. (Den ryggradsreflex hos män, som utlöses av ett upplevt hot mot ens position om hotet kommer från en kvinna, är något annat. Det brukar innebära bortstötningsmekanism. Om hotet kommer från en man brukar reflexen gå ut på inlemmande i stället.)
Jag tycker vidare att Lundgren har ett snyggt språk, har formuleringar på pricken och är underbart bitsk. Och - jag tycker att hon lyckas med att visa på den dåliga kvinnosynen, både den utsagda och den mer subliminala. Partierna om Camorran och vardagslivet i Neapel är inte långtråkiga, som Dn:s recensent tyckte. Skildringen av mötet, dödsdansen, med "brasilianaren" är djupt obehaglig och förvånadsvärt lite nämnd i recensioner.
Jag skulle önska att diskussionen om boken mer handlade om kvinnosynen den beskriver, inte bara formaliteterna runt pressetiska regler.
Här är en recension, Mats Kolmisoppis, i Helsingborgs Dagblad. Det är den som enligt min åsikt bäst beskriver Myggor och tigrar.
I lördags publicerde Dn ett inlägg av Dan Josefsson, där han så att säga ger igen med samma mynt och offentliggör några mail han fått av Lundgren. Där fick jag en glimt. Jag såg att Lundgrens bok är en roman och Josefssons text befinner sig i en dagstidning. Hur självbiografisk Lundgrens text än är, så är den publicerad i romanform och det är så jag läser den. Därför blir Josefssons svar på nåt sätt lite löjligt. Eller sett från ytterligare en vinkel: Lundgren må lämna ut namngivna personer, men den hon främst av allt lämnar ut är sig själv. Hon redogör för hela sin bevekelsegrund att skriva det hon gör. Hennes ambition är att lägga allt hon kan på bordet och jag tycker att hon lyckas. Hon redovisar sin sanning. Genom detta blir det för mig som läsare möjligt att värdera utsagorna som jag vill, oavsett Lundgrens åsikter.
Jag tycker Maja Lundgren är fruktansvärt modig. Jag tycker att boken är mycket bra. Jag tycker att partierna om Håkan Jaensson är pinsamma, jag vrider mig som en mask på kroken, därför att Lundgren är jobbigt efterhängsen och vägrar att förstå de icke-svar hon får på sina närmanden. Jag känner nämligen igen mig själv i mina värsta stunder och aldrig, aldrig att jag skulle redovisa dem offentligt. Det är inte främst Jaensson som lämnas ut här, det är Lundgren. (En del blir arga på Lundgren å Jaenssons frus vägnar. Detta upprördhet bör falla på Jaensson emedan det är han som varit otrogen.)
Jag tycker att Lundgren ibland är konspiratorisk. Man bör lära detta: Människor är i regel fullt upptagna av sig själva. Det är förmätet att tro att de skulle lägga ned tid på att konspirera mot en. (Den ryggradsreflex hos män, som utlöses av ett upplevt hot mot ens position om hotet kommer från en kvinna, är något annat. Det brukar innebära bortstötningsmekanism. Om hotet kommer från en man brukar reflexen gå ut på inlemmande i stället.)
Jag tycker vidare att Lundgren har ett snyggt språk, har formuleringar på pricken och är underbart bitsk. Och - jag tycker att hon lyckas med att visa på den dåliga kvinnosynen, både den utsagda och den mer subliminala. Partierna om Camorran och vardagslivet i Neapel är inte långtråkiga, som Dn:s recensent tyckte. Skildringen av mötet, dödsdansen, med "brasilianaren" är djupt obehaglig och förvånadsvärt lite nämnd i recensioner.
Jag skulle önska att diskussionen om boken mer handlade om kvinnosynen den beskriver, inte bara formaliteterna runt pressetiska regler.
Här är en recension, Mats Kolmisoppis, i Helsingborgs Dagblad. Det är den som enligt min åsikt bäst beskriver Myggor och tigrar.
torsdag, augusti 30, 2007
lördag, augusti 25, 2007
Englunds författarskola.
Peter Englund skriver på sin blogg om utsiktens funktion för skrivandet:
Skrivande kräver fönster. För större delen av tiden händer ingenting, och när fingrarna vilar frusna till kattsprång ovanom tangentbordet - som nyss - så är det inte sällan blicken ut genom fönstret som räddar en. Plötsligt är det tvärnit i ordmaskinen, men där ute händer alltid något. Hjärnan lirkas igång.
Och ju mer bekant utsikten är desto bättre. Det tvingar en nämligen till ett stadigt skärpande av observationsförmågan, något som givetvis är oumbärligt för en som skriver.
Jag kan inte sitta och glo in i en stereoanläggning längre. Ge mig en utsikt.
fredag, augusti 10, 2007
Och idag sitter jag förstås och förtränger att jag befinner mig i Stockholm, när jag borde vara i Oslo och lyssna.
(En eloge till parentesen.)
Efter ett långt, långt uppehåll i läsandet (oroande långt, jag har pendlat mellan inställningen att uppehållet inneburit en organiskt fruktbar och i slutändan nödvändig frånvaro av det skrivna ordet - alla dessa ord som produceras, alla dessa viktiga viktiga ord - och rädslan att mitt läsande (och därmed skrivande) försvunnit för gott) har jag (med lättnad förstås, man vill ju inte vara en illitterat för det är dåligt) funnit Christina Hesselholdts En trädgård utan slut på rea (50 spänn, skandal) och därmed haft nöjet att läsa kapitlet Ett kort och oresonligt angrepp på den centraleuropeiska romanen som i recensionen av Arbetarbladet beskrivs som: (...) en tre sidor lång uppgörelse med hela den modernistiska, företrädelsevis manliga 1900-talsromanen. Prisade författare som Grass, Kertèsz och Sebald sågas muntert i bitar, Hesselholdt beskriver deras romankonst som stel, monoton och förutsägbar. I stället lyfter hon fram namn som Becket, Faulkner, Duras och Mandelstam (...). Läs bara följande elaka och träffsäkra stycke:
En manlig författare i stickad tröja, gärna med en krämpa som med tiden blir livshotande, så att han mot alla odds, till exempel en verkligt besvärande lungåkomma, slår sig fram genom sitt verk, hostande, naturligtvis utan förpliktelser av familjär eller annan social art. Möjligen med ett förflutet i koncentrationsläger som optik för allt: sin identitet, vår kultur (den västerländska, även om jag inte helt och hållet vet vad som menas med det), mänsklighetens färd genom tillvaron. Det kan räcka med mindre, till exempel en vidrig regim, aktiv krigsinsats en fördel, hård far, små omständigheter, blivit bortskickad från hemmet, tidigt påbörjade studier i fästningsbygge och entomologi, talar många språk, är ytterst musikalisk, kvinnor en randanmärkning ehuru uppfattad som inträdet till verkligheten, ingen sådan som plötsligt, när man står som bäst på sophögen, petar mellan ens lår med en käpp.
En del av denna identitet består i att alltid, i alla fall länge, vara tvungen att säga NEJ till denna inte med käpp petande kvinna, skadad som han är av att tidigt ha blivit bortskickad, av sin far, av sitt krig. Naturligtvis vet han alltid mycket väl att detta stora nej till livet är fel, inte ens det kan man klandra honom för.
Utöver denna rolighetsläsning har jag slagits av de verkligt exakta ordvalen - så njutbart. Och det koncentrerade språket, inga irriterande digressioner, inget babbel.
Detta fyndköp sammanfaller tidsmässigt med utgivningen av Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som jag är väldigt intresserad av att bilda mig en egen uppfattning om (Är Lundgren paranoid eller observant? Har jag efter umgänge i utkanten av "den litterära offentligheten" blivit blind för de mekaniskmer som Lundgren pekar på eller har jag (pust!) blicken i behåll? Är beskrivningarna av den Nepoletanska vardagen verkligen långtråkig?). För övrigt: notera gärna att Lundgren inte ler på några av de pressbilder som publicerats i samband med utgivningen. Notera också att hon i recensioner och artiklar kallas bitter och förgrämd. Gör sedan samma jämförelse i relationen allvarliga män på bild och benämningen bitter och förgrämd.
Och därmed är inte steget långt till att samtidigt som beställningen av Myggor och tigrar även klicka på Jenny Diskis På tunn is. Då har jag vips tre böcker av kvinnor som valt att skriva skönlitterärt med självbiografiska inslag. Och det! är ju inte riktigt fint! Om man inte heter Grass, Kertèsz och Sebald förstås.
En manlig författare i stickad tröja, gärna med en krämpa som med tiden blir livshotande, så att han mot alla odds, till exempel en verkligt besvärande lungåkomma, slår sig fram genom sitt verk, hostande, naturligtvis utan förpliktelser av familjär eller annan social art. Möjligen med ett förflutet i koncentrationsläger som optik för allt: sin identitet, vår kultur (den västerländska, även om jag inte helt och hållet vet vad som menas med det), mänsklighetens färd genom tillvaron. Det kan räcka med mindre, till exempel en vidrig regim, aktiv krigsinsats en fördel, hård far, små omständigheter, blivit bortskickad från hemmet, tidigt påbörjade studier i fästningsbygge och entomologi, talar många språk, är ytterst musikalisk, kvinnor en randanmärkning ehuru uppfattad som inträdet till verkligheten, ingen sådan som plötsligt, när man står som bäst på sophögen, petar mellan ens lår med en käpp.
En del av denna identitet består i att alltid, i alla fall länge, vara tvungen att säga NEJ till denna inte med käpp petande kvinna, skadad som han är av att tidigt ha blivit bortskickad, av sin far, av sitt krig. Naturligtvis vet han alltid mycket väl att detta stora nej till livet är fel, inte ens det kan man klandra honom för.
Utöver denna rolighetsläsning har jag slagits av de verkligt exakta ordvalen - så njutbart. Och det koncentrerade språket, inga irriterande digressioner, inget babbel.
Detta fyndköp sammanfaller tidsmässigt med utgivningen av Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som jag är väldigt intresserad av att bilda mig en egen uppfattning om (Är Lundgren paranoid eller observant? Har jag efter umgänge i utkanten av "den litterära offentligheten" blivit blind för de mekaniskmer som Lundgren pekar på eller har jag (pust!) blicken i behåll? Är beskrivningarna av den Nepoletanska vardagen verkligen långtråkig?). För övrigt: notera gärna att Lundgren inte ler på några av de pressbilder som publicerats i samband med utgivningen. Notera också att hon i recensioner och artiklar kallas bitter och förgrämd. Gör sedan samma jämförelse i relationen allvarliga män på bild och benämningen bitter och förgrämd.
Och därmed är inte steget långt till att samtidigt som beställningen av Myggor och tigrar även klicka på Jenny Diskis På tunn is. Då har jag vips tre böcker av kvinnor som valt att skriva skönlitterärt med självbiografiska inslag. Och det! är ju inte riktigt fint! Om man inte heter Grass, Kertèsz och Sebald förstås.
måndag, juli 23, 2007
Clara och Patrik
.jpeg)
Clara och Patrik gifte sig i lördags, den 21 juli kl. 15.30, i trädgården till torpet vid Östberga station, Djursholm.torsdag, juli 12, 2007
Fredag eftermiddag
.jpeg)
Fjärilar lika stora och fina som de på Matheas linne kunde vi skåda i den tropiska hettan på Fjärilshuset i Hagaparken. Svettiga i håret satte vi oss därefter i Asiatiska trädgården och luktade på Paals fingrar, som han gnuggat på bladen till växten Chocolate peppermint. Pure After Eight!
torsdag, juli 05, 2007
fredag, juni 29, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)