Värmeväxlaren i undercentralen nere i källaren har gått sönder (sug på den metaforen). Det, parat med plötsligt snötäcke utanför fönstret, gör att jag förflyttats upp till Norrland och det gamla släkthuset. Att tvätta händerna i iskallt vatten är underskattat, man blir nämligen alldeles varm efteråt (sug på den metaforen också). I kväll får jag värma vatten och hälla med skopa när jag ska tvätta håret. Koka upp vatten till disken. Jag har alltså nåt slags vinterlov. Då blir det långpromenad med vovven på Långholmen. Men först korv med bröd (sug på metaforen!).

There is something rotten in the state of Helena!
Nu pekar vi med hela handen!
Nu går vi den smala och krokiga vägen!
Och det med en jäkla fart!
Nu avancerar vi raskt framåt!
På ett krokigt sätt!
Då tar det extra lång tid!
Man är sist i mål,
och man ropar högt ut till ingen eftersom alla har gått hem:
Jag gick den krokiga vägen!
Se på mig, jag är fulländad!
Nu! Nu är det min tur!
Sen dog man.

Nu är Jonas Thente på gott humör igen. Tack Jonas, för dagens leende.

Hej Daisy!

Sms mottaget från Ylva kl 02.25:

Hume. Natt å dag, en relation vi vet inte e kausal, men HUR vet vi det? Måste man inte ha en idé om vad kausala relationer är/inte är för att kunna hävda att det inte e kausalt me natt/dag? Och - förutsätter inte det i såna fall en empirisk förförståelse av världen?

Fuck you, who made your personal development possible at the expence of my time and money. Fuck you. Fuck you all.

Roligt! Roligt!

Ur Noréns dagbok den 4 juni 2002:

Det är förlusten som får oss att skriva. Förlusten är det enda kvarvarande bandet till det vi har förlorat.

Jag hittade detta citat i Noréns dagbok igår, apropå mitt inlägg i fredags.

Idag har jag nästan känt frid. En sorts frid som mer liknar förlust och ensamhet. Jag tänkte att det som jag benämner ångest kanske är frid. (...)
Frid, vad är det? Frid är sorg.

I dag gav jag upp mellan 15.30 och 19.30. Sen var jag tvungen att gå ut med hunden.

Jag skulle ha varit på Pelikan i kväll och umgåtts med massa roliga människor. I stället sitter jag hemma i soffan, läser Norén och känner på något som möjligtvis är inledningen till mul- och kräksjuka. Kul.

Så trött, så trött. Jag pressar varet ur såren och fortsätter.

Man är alltid nära sig själv när man är olycklig. Man är också väldigt närvarande i nuet. Det är det positiva med olyckligheten. Orden ligger nära till hands. Man vill skriva.
Man får dock inte vara tillintetgjord, det är ett rakt igenom negativt tillstånd. Men det där vemodet. Sorgen. Gråten som ligger under ytan och rätt som det är rinner tårarna. Man sköljs. Det rinner ur. Varenda del i kroppen andas, arbetar, omväxlande tung, lätt, trött. Om man då får vara ostörd och varsamt välja sina kontakter med omvärlden kan detta ömtåliga tillstånd, småningom, bli en bördig jordmån.

Joni dearest.

Still I sent up my prayer
Wondering who was there to hear
I said Send me somebody
Who's strong and somewhat sincere
With the millions of the lost and lonely ones
I called out to be released
Caught in my struggle for higher achievements
And my search for love
That don't seem to cease

(Joni Mitchell, Same Situation)

435 ord är trots allt 435 ord.

Idiotjävlar

Jag är så inåt helvete förbannad i kväll. Och då ska ni veta att jag har jävligt svårt att bli arg. Hur fan får man bete sig egentligen?!

Jag tänker träna mer på att bli arg. Det är nödvändigt. Här har ni en som har väldigt lite överseende med idioter och blir arg, där jag bara blir trött. Nu ska jag bli arg oftare. Tack till Lotta för länken.

Ps: och nu ska jag gå och hämta ut paketet med min ljusterapilampa så att man kan vakna nån jävla gång på morgnarna!

Helgen vecka 2

Ny stad. Ny luft. Ny soffa. Samtal, hembakta lussekatter. Blodsband och samma erfarenheter. Att spåra ärvda beteenden generationer bakåt. Att se sig i en kvinnohistoria.

Keeping my mind on Ted and Sylvia

Ted Hughes and Sylvia Plath. Ted Hughes and Sylvia Plath. Ted Hughes and Sylvia Plath. Assia. Ted. Sylvia. Sylvia. Sylvia.

Och osteopaten säger: Under min utbildning hölls ett seminarium där en osteopat visade en bild på en kvinna. Kvinnans mamma hade under hennes uppväxt närt en önskan om att få behålla sin dotter som en liten flicka, och kvinnan som kände denna outtalade önskan svarade genom att låta endast halva sin kropp utvecklas. Vänster sida var en vuxen kvinnas, höger sida var en flickas, rak, gänglig, utan former. Det hade tagit flera år av behandling, men slutligen växte höger sida fram för att nästan likna den vänstra.
Osteopaten tystnar och ser på mig.
Jag tror din kropp stannade någon gång i tio- tolvårsåldern. Men vi ska nog få ordning på den med.

En bild från nyårsafton då allra bästa Ylva kom på middag. Vi åt dragonkyckling med schalottenlök och rotsaker, glass och likör till efterrätt. Vid tolvslaget stod vi på Västerbron och såg fyrverkerierna över hela stan. En mycket bra kväll i den starka vänskapens tecken.