Var på Textmässan as usual. Fint väder, Jörgen och Anna med Bruno i vagn, Ingmar, Arne, Henrik och Henrik, Lotta, Jonas, Sam, Daniella, Cecilia och en massa andra. Köpte Poes samlade noveller två och tre vid H:strömbordet med en deal om att de ska sända nummer ett till mig från kontoret, det finns visst bara fem ex kvar av den... Hittade Marcel Bénabous Varför jag inte skrivit någon av mina böcker hos Rámus, den har jag velat ha sen den kom. Köpte cocacola med ostfralla och gled förbi tidskriften Filters bord och skrev glatt på ett erbjudande om tre nummer för 99. Sedan slog jag mig ner framför doktor Edenborgs soffa och lyssnade på samtal om "Skräck, gotik och det kusliga" vilket fick mig att efteråt köpa Meyrinks Golem. En mycket trivsam eftermiddag.

Jag inser att jag hela mitt liv har omgivits av Wagner-kvinnor, dvs självutplånande kvinnor som tar stor plats. Vad gör det mig till?

Att lossa det sista bandet. Stor glädje, stor sorg.

Kaffe är gott. Nu blir det påtår.

Aha, fullmåne imorrn. That explains the madwoman in the attic behaviour.

Trana!
Hornborgasjön!
Stolta substantiv
Eviga naturlag
Sträck ut svarta vingpennor
Giv hals mot skyn
Skarp pupill i blick
Dans med bensilhuett
Kalligrafi mot snölämning

Nattens dröm: Jag förbinder mig att delta i ett konstprojekt utan att känna till innehållet. Vi blir många, och stängs in i en hangarliknande byggnad och sitter i militärliknande våningssängar. Slumpartat väljs personer ut för att delta i olika experiment. Två av mina vänner anmäler sig frivilligt att sitta i varsin elektrisk stol. Strömmen vrids på och stegras gradvis. Så småningom kvider de med slutna ögon. Min fot sticker ut från sängen där jag sitter och jag plockas därför ut till nästa experiment. Jag kläs av naken och forslas bort i bil till ett industriområde. I stora inhängnader befinner sig svin. Vi passerar förbi flera inhängnader tills vi kommer fram till de största svinen. Uppgiften är att sitta naken med ryggen åt svinen, och de ska gnaga på mig. Väckarklockan ringde.

Värmeväxlaren i undercentralen nere i källaren har gått sönder (sug på den metaforen). Det, parat med plötsligt snötäcke utanför fönstret, gör att jag förflyttats upp till Norrland och det gamla släkthuset. Att tvätta händerna i iskallt vatten är underskattat, man blir nämligen alldeles varm efteråt (sug på den metaforen också). I kväll får jag värma vatten och hälla med skopa när jag ska tvätta håret. Koka upp vatten till disken. Jag har alltså nåt slags vinterlov. Då blir det långpromenad med vovven på Långholmen. Men först korv med bröd (sug på metaforen!).

There is something rotten in the state of Helena!
Nu pekar vi med hela handen!
Nu går vi den smala och krokiga vägen!
Och det med en jäkla fart!
Nu avancerar vi raskt framåt!
På ett krokigt sätt!
Då tar det extra lång tid!
Man är sist i mål,
och man ropar högt ut till ingen eftersom alla har gått hem:
Jag gick den krokiga vägen!
Se på mig, jag är fulländad!
Nu! Nu är det min tur!
Sen dog man.

Nu är Jonas Thente på gott humör igen. Tack Jonas, för dagens leende.

Hej Daisy!

Sms mottaget från Ylva kl 02.25:

Hume. Natt å dag, en relation vi vet inte e kausal, men HUR vet vi det? Måste man inte ha en idé om vad kausala relationer är/inte är för att kunna hävda att det inte e kausalt me natt/dag? Och - förutsätter inte det i såna fall en empirisk förförståelse av världen?

Fuck you, who made your personal development possible at the expence of my time and money. Fuck you. Fuck you all.

Roligt! Roligt!

Ur Noréns dagbok den 4 juni 2002:

Det är förlusten som får oss att skriva. Förlusten är det enda kvarvarande bandet till det vi har förlorat.

Jag hittade detta citat i Noréns dagbok igår, apropå mitt inlägg i fredags.

Idag har jag nästan känt frid. En sorts frid som mer liknar förlust och ensamhet. Jag tänkte att det som jag benämner ångest kanske är frid. (...)
Frid, vad är det? Frid är sorg.

I dag gav jag upp mellan 15.30 och 19.30. Sen var jag tvungen att gå ut med hunden.

Jag skulle ha varit på Pelikan i kväll och umgåtts med massa roliga människor. I stället sitter jag hemma i soffan, läser Norén och känner på något som möjligtvis är inledningen till mul- och kräksjuka. Kul.

Så trött, så trött. Jag pressar varet ur såren och fortsätter.

Man är alltid nära sig själv när man är olycklig. Man är också väldigt närvarande i nuet. Det är det positiva med olyckligheten. Orden ligger nära till hands. Man vill skriva.
Man får dock inte vara tillintetgjord, det är ett rakt igenom negativt tillstånd. Men det där vemodet. Sorgen. Gråten som ligger under ytan och rätt som det är rinner tårarna. Man sköljs. Det rinner ur. Varenda del i kroppen andas, arbetar, omväxlande tung, lätt, trött. Om man då får vara ostörd och varsamt välja sina kontakter med omvärlden kan detta ömtåliga tillstånd, småningom, bli en bördig jordmån.