Plats, tid, sol.

Stockholm idag. Vår. Luften är klar, krispig. Det är förmiddag och jag går med Daisy till Kronobergsparken. Himlen är hög, blå, har vita stråk. Och solen. Solen blixtrar ner i den fuktiga marken, blixtrar in i butikernas fönster. Strålarna bryts som kristalljud.

Berat, 21 februari 2003. I gatuhörnen står män med plastkassar fulla med sedlar. Jag växlar in dollar och får lek. Vi sätter oss på ett café med en av svartväxlarna som är en bekant till Vasilis. Jag går ut och fotograferar dem genom caféets stora fönster. Solen blixtrar in, bryts i prismor som faller över oss, faller in i mina ögon. Den här dagen. Luften är så ren att den går att dricka. Runt staden ligger bergen med snö på sina toppar. Längs det ena bergets sluttning ligger en gammal ruin, en kyrka. Vi går dit. Tuppar och höns springer omkring på borggården. Högt där uppe har vi utsikt ner mot staden, mot den gröna floden som rinner igenom, mot torget med statyerna av stolta arbetare med starka överarmar. Blickar de kanske tillbaka mot oss? Vasilis pekar mot den enorma bergskedjan som skyddar staden i motsatta väderstrecket. ”Can you see?” Jag skymtar något som står på berget. Med vita stora stenar, tillräckligt stora och orubbliga för att ligga kvar in i nästa tidsålder, bildas namnet: ENVER HOXHA.