Androiden

Han personifierar ordet korrekt. Inte bara i sitt sätt men också med sin torra klädstil och stela kroppsspråk. Han är typen som jobbar hårt under tystnad och aldrig gnäller. Han verkar inte ens äta. När de andra slafsar i sig plockar han fram sin kortlek och lägger patiens. Han verkar tro allt han rör vid kan explodera. Han smeker döda ting onaturligt försiktigt med sina äckliga spaghettifingrar. Jag har nu bevakat honom i två veckor och analyserna är klara. Ingen annan har fattat det, jag klandrar dem inte, men jag vill ändå klappa mig själv på ryggen för min eminenta förmåga att läsa folk. Jag har kommit fram till att han helt enkelt är en android. Jag tog med mig magneter och la dem lite nonchalant på bordet. Ingen av dem hoppade på honom. Jag laddade hem lite dirty talk mellan R2-D2 och C-3PO och använde det som ringsignal. Volym tio. Ingen reaktion förutom att någon vid bordet bakom kastade gurkmajonäs i ryggen på mig när jag inte fick den att sluta ringa. Jag "tappade" en skiftnyckel på hans hjässa från tre meters höjd. Det klingade inte. Bara när den landade mot stengolvet. Han har PTV till skillnad från androider och strokeskadade som i 8 av 10 fall har PRN. Allt pekade på att min analys var felaktig.

Ett utdrag från bloggen Deltidsharmonisk som jag stötte på vid lite bloggsurfande. Buster producerar texter som verkar noradrenalin-, endorfin- och serotoninfrisättande på i alla fall min hjärna.

By the way, det blev 1.8.

Treespotting

Sprängfull ek i Polishusparken.

Plats, tid, sol.

Stockholm idag. Vår. Luften är klar, krispig. Det är förmiddag och jag går med Daisy till Kronobergsparken. Himlen är hög, blå, har vita stråk. Och solen. Solen blixtrar ner i den fuktiga marken, blixtrar in i butikernas fönster. Strålarna bryts som kristalljud.

Berat, 21 februari 2003. I gatuhörnen står män med plastkassar fulla med sedlar. Jag växlar in dollar och får lek. Vi sätter oss på ett café med en av svartväxlarna som är en bekant till Vasilis. Jag går ut och fotograferar dem genom caféets stora fönster. Solen blixtrar in, bryts i prismor som faller över oss, faller in i mina ögon. Den här dagen. Luften är så ren att den går att dricka. Runt staden ligger bergen med snö på sina toppar. Längs det ena bergets sluttning ligger en gammal ruin, en kyrka. Vi går dit. Tuppar och höns springer omkring på borggården. Högt där uppe har vi utsikt ner mot staden, mot den gröna floden som rinner igenom, mot torget med statyerna av stolta arbetare med starka överarmar. Blickar de kanske tillbaka mot oss? Vasilis pekar mot den enorma bergskedjan som skyddar staden i motsatta väderstrecket. ”Can you see?” Jag skymtar något som står på berget. Med vita stora stenar, tillräckligt stora och orubbliga för att ligga kvar in i nästa tidsålder, bildas namnet: ENVER HOXHA.

Berat, Albanien

Saker man inte slänger.

När farmor dog fick jag överta hennes lägenhet i Bagarmossen. Det var en fin femtiotalstvåa med stor balkong. Möbler och inventarier stod kvar och jag fick spara och slänga som jag ville. Kristallkronan blev förstås kvar. I källar-förrådet hittade jag en ohyggligt tung och vacker spegel som fick pryda hallen. Jag slängde en hel del och packade en massa i kartonger. Ett trasigt gökur hade jag särskilt svårt att slänga, speciellt sedan pappa berättat hur han brukade manipulera det så att det gal som en tokig och aldrig ville gå in i boet igen. En dag städade jag i skåpet under diskbänken och hittade en enliters plåtdunk som måste ha följt med farmors flytt från Fleminggatan 75 (där farmor tog över farfars vaktmästarsysslor när han dog, bland annat att hålla pannan brinnande med kol. När hon skyfflat kol i pannan brukade hon snyta sig i en näsduk. Den blev alldeles svart.) via tvåan på Nynäsvägen till tvåan i Bagarmossen. På plåtdunken, som var nästan full och vars skruvkork inte gick att rubba, stod följande:

Electrolux Malmedel

Licens under patent nr 129315

Bruksanvisning:
Placera slangen på utblåsningssidan av eder dammsugare, sätt fast vätskespridaren på slangen och fyll på glasburken med ELECTROLUX MALMEDEL. Tag ut samtliga kläder ur garderoben och bespruta väggar, golv och tak mycket noggrant. Se framför allt till att alla skrymslen och svåråtkomliga malgömmor får sin beskärda dosis. Ge även kläderna en dusch av malmedlet, när de hängas in i garderoben igen. Tag bort slangen, sätt igång dammsugaren och placera den i garderoben, varefter dörren tillslutes och malmedlet får cirkulera under ca ½ timmes tid. ELECTROLUX nya förnämliga MALMEDEL, som innehåller DDT, har en snabbt dödande verkan och är synnerligen effektiv mot såväl flygande mal som ägg och larver. Kan med fördel användas även mot flugor och andra flygfän. ELECTROLUX MALMEDEL har både gas- och kontaktverkan, avdunstar mycket snabbt och kvarstannar som ett fint, osynligt skikt på väggar och golv i garderoben. Vätskespridaren bör hållas på ca ½ - 1 m. avstånd från de föremål som besprutas. Lämplig kvantitet: 25 g/m3.
Obs! Undvik att spruta malmedel på växter, djur, matvaror liksom på polerade och lackerade möbelytor.
Farligt att förtära! Användes endast till förgörande av ohyra, skadeinsekter och dylikt. Undvik inandning av ångorna.
Förvaras oåtkomligt för barn.
Påskriften får ej utplånas, avlägsnas eller eljest göras oläslig.

AB LARS MONTÉN

Jag sparade dunken och den fick 1999, tillsammans med kristallkrona och spegel, följa med till nya adressen på Fleminggatan 73, en port ifrån farmors gamla adress. Igår rotade jag under diskbänken och stötte på den igen. Där får den stå kvar tills jag flyttar till nästa adress, och dit får den också följa med.

En fin Horisont

Jag sitter på Il Cafè med nya numret av Kulturtidskriften Horisont. Här finns texter av bl.a Agneta Enckell, Mette Moestrup, Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg. Här finns en samling bilder av fotografen Cata Portin som skulle kunna gå under rubriken "Rockposer". Clawfinger och Monster Magnet slänger med hår i motljus. Ryan Adams sitter med gitarr på magen och tänder en cigarett. Här finns också en essä om skyltdockor. Gladast blir jag dock av att läsa recensionsdelen och hitta anmälningar av två poeter som ligger mig varmt om hjärtat: Clara Diesen och Ulrika Revenäs-Strollo.

"32-åriga Clara Diesen gör en stark debut med diktsamlingen Glömskans bok. Med ett stramt, nästan haiku-artat språk manas fram suggestiva scenerier på en avlägsen badort, avfolkad och i vintrig vila. (...) Ödsligheten och havsvinden manar fram en frisk sälta; här ges en mängd suggestiva bilder av ensamhet. Naturen framstår som monumental och närvarande på ett påtagligt sätt som sällan annars. (...) När Clara Diesen är som bäst är hon en hyperkänslig iakttagare och förmedlare."

"I den nya diktsamlingen Övergång samsas sagoklingande tongångar och romantiska anslag med kärv vardagsrealism. En ovanlig kombination. (...) Det är en envis poesi där ljuden står i fokus. Ordens ljudklanger brottas med de invanda, vedertagna lexikaliska betydelserna (...). Här finns en oförställdhet, en avsaknad av poser och tidstypiska poetiska manér och en avsaknad av respekt inför ämnesvalen, som i sin tur innebär just en respekt för poesins egentligen självklara möjlighet att handla om vad som helst."

Nu känner jag stor lust att få höra båda poeterna läsa. Går det att ordna..?

Vädret, vädret,

och livet, livet. Idag är det nåt slags icke-väder. Ganska skönt på ett sätt. Som om livet befinner sig i stiltje. Som om vädret säger: idag är jag helt omärkvärdig och ingenting att titta på, varsågod och ägna dig helt och hållet åt dig själv och ditt välbefinnande. Vi kan återkomma om plikterna imorgon när det är mer sätta-fart-väder. Så säger vädret.

Högskoleprovet III / The message

Det var lördag morgon. Tystnaden i klassrummet var fylld av anspänning. Framför katedern stod kontrollanten och plockade med delprov två. Jag satt vid väggen bredvid ett susande element. Jag böjde mig fram och skruvade av det. Ännu tystare. Himlen utanför de höga fönstren började spricka upp och visa blå stråk. Det blir fint väder, bra, då blir jag lite piggare. Vi fick våra prov, varsågod och börja. Ni har 50 minuter från nu. Jag vände på pappret. Det var svensk läsförståelse; fem A4-långa texter från vitt skilda ämnesområden med frågor efter varje text. Jag tog mig an första texten och kände hur min spända mun slappnade av i ett litet leende. Texten handlade om Mats Wahls författarskap, hans syn på skrivande, på kritik, hans förhållande till läsaren. Någonstans mitt i texten säger Wahl att när han skriver skönlitterärt så görs det inte så medvetet som många tror. Det litterära verket är som ett tåg och författaten är inte dess förare, snarare en av passagerarna. Citat:
Författaren är fånge i sitt verk. Han måste åka med. Verket är oändligt mycket kraftfullare än diktaren. /---/ Diktaren är utlämnad åt sitt verk. Det är här svårigheterna börjar. Diktaren måste nämligen våga utlämna sig åt verket.
Jag ägnade fyra extra långa sekunder att reflektera över detta oväntade meddelande. Och kom att tänka på vad Tomas Espedal påstod i sin bok Dagbok:
Man kan ikke unngå å legge merke till at skriften er eldre og klokere enn den som sitter og skriver. Skriften er der på forhand, og det er om å gjøre og følge språket når det arbeider, det er dette som er å skrive.

Vad betydde detta? Hade detta något att göra med min relation till mitt skrivande? Var det inte ett hämmande hierarkiskt tänkesätt? I alla händelser slog det an något i mig. För på något vis misströstar jag över textmassan som växer. Den har blivit större än jag själv. Jag har blivit rädd för min text. Hur i jesse namn ska jag kunna slutföra detta? Kanske vågar jag inte "utlämna" mig åt mitt "verk".
Slutsats? Bort med inställningen att texten är en gammal magister som vill slå mig på fingrarna med pekpinnen? Fram med synen på texten som välvillig kosmisk gudomlig intervention? Eller helt enkelt tycka att det vore väl 17 om inte texten ger intrycket av att vara klokare än en själv, så som man sitter och sliter med den?

Jag svarade på frågorna som följde på texten. De hade inte ett dugg med ovanstående funderingar att göra. Sedan ägnade jag mig åt de övriga fyra texterna: Astmaliknande symtom, Ängens biologiska mångfald, Tidig svensk vapenindustri samt Röst och kausalitet.

Geir Gulliksen says

jeg vet om deg,

(du sitter i et mørkt rom med ullpled
over skuldrene. Det er natt, og i ditt
liv skal det aldri bli morgen. Tror du.
Tenker du. Din historie kunne nok
blitt en sørgelig roman. Eller et dikt
som dette. Men nei) du ender ikke her



En fin dikt att plocka fram och titta på när man sitter där med sin gamla ullpläd.
(Dikten är funnen här!)

Guldglimt i Söder Torn

(om man tittar riktigt noggrant), en vy från kvällspromenaden.
Och idag gjorde jag högskoleprovet. Vad betyder disposition? Jag får fem alternativ och tvekar mellan A: fastlagd ordning och D: helhetsintryck. Vad betyder få sitt lystmäte? Samma sak där. Är det C: få tillräckligt eller E: få begär. Jag valde fel. Jag samlade också ihop fem fel på NOG, fyra fel på ELF, ett fel på LÄS och sex fel på DTK. Inalles 18 fel på 122 uppgifter. Och vad blir det? 104 rätt, alldeles riktigt. Normeringen är inte klar än, men enligt förra årets normering hamnar jag på 1,8. Samma resultat som för fem år sedan. Stagnation är inte alltid av ondo. Jag förtjänar glass, massor av glass.

Kära dagbok,
i morgon ska jag göra Högskoleprovet. Ja, jag vet att jag är 41 år gammal och borde ha en elegant akademisk examen bakom mig, men jag har faktiskt bara hunnit samla ihop 30 poäng idéhistoria. Jag har ju alltid varit lite sen av mig. Allting tar ... lite längre tid. Jag började jobba direkt efter gymnasiet som en hederlig arbetarklassunge. På Handelsbanken. Och så har jag haft en skivbolagskarriär. Ju.
Men nu har mitt förra resultat på Högskoleprovet (som var 1,8 och där fick jag det sagt) blivit inaktuellt, som det blir efter fem år. Och man vet aldrig. Kanske den strålande plan A tappar sin strålglans eller rycks undan och plan B, att läsa psykologi, plötsligt blir det självklara alternativet. En massiv input, en prestation helt för min egen skull.

I morgon, alltså. Manglingen pågår 8.20 - 16.15. Jag önskar mig själv lycka till.

Utmärkelsen Dagens Dödsföraktande Handling tilldelas Daisy, som klockan 15.48 stod still i badrummet och lät sig bli både duschad och schamponerad.

(Bilden tagen efter förrättat värv.)

New boots and panties

Inköptes på Domus i Gustavsberg 1978. Ian Dury and The Blockheads berättade att det helt klart fanns något annat än ett konstigt och skräckinjagande fjortonårsliv. Ian Dury sa, att om jag får finnas så får tammefan du också finnas. New boots and panties var anledningen till att jag, tönten, och Ronny, skolans skitigaste punkare, utbytte ett fåtal repliker i skolkorridoren den där dagen när jag gick i åttan. Små, viktiga ögonblick som byggde den kärna som blev jag.

På allmän begäran: vårtecken.

Snödroppar på Strandgatan 9, Hudiksvall.

What makes them tic? Gimme their speciella genuppsättning.

Om jag planerar att somna i dina tröjor? Svar ja.

    Och nu har jag gjort det.

Present till mig själv.

B r i s t e n är inte lika stor längre.



Anestesi, 1800-tal

Den där blicken...

Ja, ja, vi ska gå ut.