Oj! En plötslig känsla av fysiskt välbefinnande! Tack!

Att skriva sig till lugn i kropp och själ. Att finna ett existensberättigande i det. Att förmera sig med texten. Att fylla ut sin egen kropp med orden.
Inte särskilt många ord. Inte heller unika ord. Men ord.

Vem är jag och varför, är väl dagens brännande frågor. Man får tänka på att det är november. Plus att ny kunskap har tillkommit som ruckat på självbilden. Jag är trött och förvirrad. Jag behöver en fru som pysslar om mig. Ställer fram tofflorna. Småpratar. Sköter ruljansen.
Man får tänka på att det är november. Fast jag tänker framåt. Jag tänker vår redan nu. Egentligen går det fort dit, det är ju bara några månader. Jag tänker tänka på våren och hur skön den är ända fram tills den verkligen kommer.
Allt är ovant. Vovven är på kollo och jag är sjukskriven. Inget jobb, inga hundpromenader som tar upp ens tid. Jag går omkring med en odefinierbar känsla av skuld.
Vafan är det frågan om? Vem är jag? Och varför?

Nu är det så att jag börjat få besök av en vålnad på nätterna. Han sitter försjunken i min blocket-inköpta soffa och gnider sig i pannan. Detta har skrämt Daisy mycket. Hon har tydligen känt av hans ankomst en längre tid, kanske ända från februari. Det var då hon började ligga och stirra ut på ingenting. Ingenting befann sig på golvet eller i soffan, och hon stirrade på det. Detta störde mig som låg i sängen och försökte somna. Jag steg upp och försökte avleda och lätta upp det bekymrade lilla livet. Jag antog att det hela berodde på hennes av ålder försämrade syn och hörsel. Men, jag satte mig också med flit på den plats i soffan där en eventuell vålnad kunde tänkas ha slagit sig ner, bara för att visa vem som bestämde. Det är ingen här, sa jag. Mina åtbörder verkade inte hjälpa och jag gick och lade mig igen. Efter en stund lugnade sig vovven och somnade. Antingen hade närvaron upplösts eller så hade hon vant sig.
Nu har jag emellertid börjat se honom själv. Det är doktor Gregorsz. Han sitter i soffan och gnider sig i pannan. Ett drygt sekel lång ånger plågar honom. Hans ansikte är bistert. Hur kunde det bli så fel? Det går inte att anklaga en person som ångrar sig så mycket. Och så länge. Han utlåter djupa suckar. Han gjorde vad han kunde. Han räknade sig som en vidsynt människa. Han förkovrade sig. Han steg inte undan för det som andra avvisade. Han ansåg sig vara förmer än dessa. Och ändå! Hans panna är fårad av decenniers självanklagelser. Han kommer inte till ro. Han reser sig och går av och an i mitt kök. Jag ligger i min säng och betraktar hans vandrande gestalt. Den bruna kostymen, det tjocka mörka håret. Den stadighet i kroppen som tillkommer en man i hans position och ålder med ett stort antal söndagsmiddagar tillryggalagda.
Jag är din tysta lyssnare, doktor Gregorsz. Förlåtelse och förlösning ska gå via min stora tomma blick. Det är ett långt arbete, men det måste göras.

Att hitta det rätta. Novembermorgon. En mörkblå himmel med gryningsljus. Ljudstrimman som går mellan mitt hjärta och den kalla rymden.

Varför så svårt att komma igång? Varför ångesten inför orden? Eller motståndet. Den enorma ansträngningen. Att aldrig bli färdig.
Värdet i texten. Den nerlagda ansträngningen. Personerna som bor där. Alla deras sidor. Att inte alltid veta vad de vill. Att det inte kommer några nya idéer, de står still där jag lämnade dem. Att inte orka uppfinna mer liv åt dem. Den tidsödande ansträngningen. Att hoppa i slow motion. Att inte veta.
Att bli trött efter tio minuter. Flyktkänslorna. Blicken som flackar. Kroppen som reser sig från soffan för att göra andra saker. Att inte ha tillgång till texten. Att inte vilja skriva. Att vilja plocka fram enbart de ord som behövs, ja, de som redan finns färdiga och genom torrt administrativt arbete ska sorteras ut och skrivas ner. Att befinna sig bortom författare. Jag är ingen författare. Jag är arkeolog, arkivarie, som sorterar fram det som ska sorteras fram, till just denna bok. Sedan finns inget mer.
Texten som finns långt borta, i en ask eller kista på en dammig vind. Genom enorm ansträngning ska den hämtas fram, läsas igenom och hittas. Sorteringsarbetet. Att långsamt plocka ut och sorteras i rätt fack. Dammiga grå ord, ord befattade med trötthet och långa vita outsövda eftermiddagar. Tröga ord. Hjärnans trötthet över att dra dessa tröga ord ur sitt förråd. Att genast vilja vila.

Det börjar med en novembermorgon. Det slutar med en marsdag? Ska det bli vår? Ska människorna dras ut i ljuset? Spricker de då?
De mörka nattliga gärningarna. Svårmodets slit i hjärtat. Möjligheterna och omöjligheterna. Kärleken förstås, om den är möjlig. Hur den ser ut. Vad den försöker göra. Det vi har med oss. Det som finns från början.

Nuet, 2012. Jaget. Jag, Helena. Kvinnan Helena. Barnet Helena. Det jag saknade. Det jag saknar. Bristerna. Och tillgångarna. Färgerna Helena. Dofterna Helena. Smakerna Helena. Viljan. De olika viljorna, och vad det ledde till. Vad det leder till. Omständigheter. Det som råkar finnas där man slår sig ner, och vad man gör med det, och åt det. Vad man lägger fram till världen och hur det tas emot. Blindheten och medvetenheten i det man söker. Frågorna, och de tysta svaren som passerade förbi och inte uppmärksammades. Samt svaren som blir markörer i tiden.

Hur jag plötsligt förflyttas ut till Gustavsberg, till en gångväg som leder ut till åkrarna och ängarna runt Ösby träsk, och minns känslan jag hade när jag gick där för kanske tjugo år sedan. En trygghet och en tristess. Varför minns jag det nu? Mina platser. Platser som befinner sig i gränsland. Gångvägen i utkanten av hyreshusområdet från 70-talet. Om jag går över gatan befinner jag mig i tidlösheten, och befrielsen. Det är för ont om befrielse.

Dricker kaffe. Lyssnar på trafiksuset från Söder Mälarstrand. Lyssnar på Daisys andning, suckar, snarkningar. Tittar på hennes nöjda lilla kropp. Tar en chokladbit. Igår lämnade Saturnus vågens stjärntecken efter tre hårda år och kommer inte tillbaka förrän 2039. Och efterdyningarna av den omskakande senaste fullmånen 29 september ska också ha lagt sig. Jag väljer att affirmera dessa goda astrologiska tecken på att nya, ljusare dagar hägrar framför oss.

What goes around comes around på ett intressant sätt.

Långholmen 19 september 2012

Från dagens hundpromenad. Nästan varje dag går jag här och jag tröttnar aldrig. Jag är inte speciellt nöjd med sommaren (vem är det?) som endast hade sex högsommardagar jämfört med förra och förrförra sommarens 28. Detta är fakta från SMHI. Ett riktigt sommarhaveri. Lär få kompenseras med sista minuten någonstans. Men hur ska man kunna bli arg på höstens ankomst när den meddelar sig på detta fina sätt? Hösten är här och det är SKÖNT. Den beter sig exakt som förväntat, dvs helt oförutsägbart. Jag har kläder för höstoförutsägbarhet. Sommaroförutsägbarhet är mycket mer irriterande och krångligt. Hej höst! Hej hopp!

Daisy har punkfrissa efter att ha varit ute i ovädret. Utanför fönstret springs det maraton. Stackars jävlar. Och ett stenkast bort på Långholmen är det humorfestival. Stackars de också.

Kaffe och wieneråtta. Snart blir det en vilning. Jag har börjat med nya sovrutiner: jag sover bara varannan natt. Låg således och vred mig i sängen på jobbet, gick upp, lade mig, gick upp och somnade slutligen vid 6. Som tur är blir jag inte på dåligt humör av sömnbristen utan bara just trött. Ser fram emot att sova gott inatt.

Detta är en biverkning förstås, av den nya medicinen. För den förra blev ju inte så bra. Men det kan man inte veta förrän man har provat. Ett halvår kostade det. Man får liksom gissa sig fram. Trial and error. Jag får skjuta fram tidsgränsen jag hade satt upp för hur lång tid detta skulle ta. År 2012 är ett märkligt år.

Jag känner mig otroligt gammal och desillusionerad. Har inga större förhoppningar om en ny relation inom de närmsta åren. Mina viktiga relationer har ägt rum vart tionde år, så runt 2015 kanske det händer nåt. Jag måste inte på död och pina ha en relation för att bekräfta mig själv, det är bara så satans tråååkigt att dra runt hela produktionen själv. Tråkigt och arbetsamt. Vad ska jag till exempel hitta på till middag efter vilningen? Jomen fan. Jag har en burk gulaschsoppa och pannkakssmet i kylen. Ska vispa upp så jävla mycket grädde och svulla i mig. För fet är jag åtminstone inte, nej. Bantningsgnäll förekommer inte. Min vikt är alldeles utmärkt. 

Apropå mat. Den sista måltiden innan hemfärd från Agios Georgios: ugnsbakad fetaost med rödpeppar, enkel sallad, kall öl, färskt bröd. Gud så gott det var. Grekland en vecka, det var en god tanke.

Valborgsmässoafton. Och så första maj. Man ska vara ute och demonstrera. Men jag har redan bekräftat min arbetarklassidentitet med att - arbeta. Slutade 10.30 i förmiddags. Så jag entledigar mig själv från tåggåendet, köper en Budapestbakelse på Konsum och går hem och fikar. Precis då dyker farsan upp med hunden, så han får fika också. Farsan är sliten med blå påsar under ögonen, orakad och okammad. Säger att han ska hoppa in i duschen på en gång när han kommit hem till Siv. Jag letar reda på en kam och får lite styrsel på hans hår. Jag har svårt med just det där okammade håret. Det påminner om riktigt gamla människor som sitter på hemmet och tappat alla begrepp om personlig hygien. Jag har ingen lust att se pappa så. Och han ser genast mer handlingskraftig och pigg ut när jag är färdig. Småsaker som blir stora saker. 

En pappa som börjar bli gammal. En dotter som faktiskt är medelålders. As time goes by...

Golden moment at the dogwalk

And then the sun disappeared...

To E, for taking me down memory lane.

My favourite Pistepirkko.

Tänker lära mig lite mer om den här mannen ikväll. Uppläsningar på olika språk samt samkväm med bra människor ingår. Och välgörande inverkan på en orolig själ.

O, laugh, laughers!
O, laugh out, laughers!
You who laugh with laughs, you who laugh it up laughishly
O, laugh out laugheringly
O, belaughable laughterhood - the laughter of laughering laughers!
O, unlaugh it outlaughingly, belaughering laughists!
Laughily, laughily,
Uplaugh, enlaugh, laughlings, laughlings
Laughlets, laughlets.
O, laugh, laughers!
O, laugh out, laughers!

Jag tittar upp från datorn och ser att jag har ett vackert hem. Mitt hem är vackert.

Den här filmen blir det.

Nej hörrni, nu vart det en skitdag. Damn. Gick ut stenhårt med ett för dagsupplägget grundläggande fel, nämligen att bli väckt en timme före klockan skulle ringa. Kunde förstås inte somna om. Försökte meditera. Blev bara irriterad. Gick hem från jobbet, trött. Svepte en kopp kaffe och gick och åt lunch med Åsa, som var dagens undantag från regeln. Hem. Flippra på datorn. Sova en timme. Vakna på konstigt humör och sedan hitta chefens visa- samt idkort i min väska. Kardinalfel. Tog en hundpromenad till jobbet och lämnade tillbaka sakerna. Det blåste och var kallt. Kom åter hem, ser att det ligger fullt med fimpar, typ 50 stycken, utanför ett fönster i huset. Jävligt irriterande. Speciellt efter att en av grannarna satt upp en snäll lapp med önskan om fimpar i krukan vid dörren. Vill därefter uppmuntra mig med den dyra tulpanbukett jag köpt, tar bort skyddsplasten varpå alla stjälkarna ledset faller ihop. Beskär och svär. Beskär ytterligare. Nu en stympad bukett i vasen. Huvudvärk. Sur. Tänker se en film och äta ostbågar till kvällsmat. Frågor på det?

Så läggs då långsamt Audiatur till handlingarna. Minnet bleknar en aning, tappar sina konturer, blir så småningom en sammanfattande känsla i kroppen. Sedan, efter det, några bilder. Några viktiga ord. Kanske dessa: April is, Lilacs, Memory, Dull, You, Relief. Men inne i konvolutet ligger allt kvar och kan vikas ut vid de rätta omständigheterna.

Vi lever ett mer privilegierat liv än det du och jag hade. De orden etsade sig in och blir det starkaste minnet. Jag vet vad du menar. Jag förstår varför du sa det. Men jag grät hela vägen hem.

Undrar om jag inte klev över till den andra sidan brytpunkten för en stund sen. Jag tror att det var vid kvart i sju. Hm, Audiatur gör kaos med mitt huvud.

Den här var fin!

Hur länge kan man leva vid brytpunkten utan att passera över till den andra sidan?

Rastgården, Bergen kretsfengsel. Fängelset stängdes först 1990. Obegripligt.