Högskoleprovet III / The message

Det var lördag morgon. Tystnaden i klassrummet var fylld av anspänning. Framför katedern stod kontrollanten och plockade med delprov två. Jag satt vid väggen bredvid ett susande element. Jag böjde mig fram och skruvade av det. Ännu tystare. Himlen utanför de höga fönstren började spricka upp och visa blå stråk. Det blir fint väder, bra, då blir jag lite piggare. Vi fick våra prov, varsågod och börja. Ni har 50 minuter från nu. Jag vände på pappret. Det var svensk läsförståelse; fem A4-långa texter från vitt skilda ämnesområden med frågor efter varje text. Jag tog mig an första texten och kände hur min spända mun slappnade av i ett litet leende. Texten handlade om Mats Wahls författarskap, hans syn på skrivande, på kritik, hans förhållande till läsaren. Någonstans mitt i texten säger Wahl att när han skriver skönlitterärt så görs det inte så medvetet som många tror. Det litterära verket är som ett tåg och författaten är inte dess förare, snarare en av passagerarna. Citat:
Författaren är fånge i sitt verk. Han måste åka med. Verket är oändligt mycket kraftfullare än diktaren. /---/ Diktaren är utlämnad åt sitt verk. Det är här svårigheterna börjar. Diktaren måste nämligen våga utlämna sig åt verket.
Jag ägnade fyra extra långa sekunder att reflektera över detta oväntade meddelande. Och kom att tänka på vad Tomas Espedal påstod i sin bok Dagbok:
Man kan ikke unngå å legge merke till at skriften er eldre og klokere enn den som sitter og skriver. Skriften er der på forhand, og det er om å gjøre og følge språket når det arbeider, det er dette som er å skrive.

Vad betydde detta? Hade detta något att göra med min relation till mitt skrivande? Var det inte ett hämmande hierarkiskt tänkesätt? I alla händelser slog det an något i mig. För på något vis misströstar jag över textmassan som växer. Den har blivit större än jag själv. Jag har blivit rädd för min text. Hur i jesse namn ska jag kunna slutföra detta? Kanske vågar jag inte "utlämna" mig åt mitt "verk".
Slutsats? Bort med inställningen att texten är en gammal magister som vill slå mig på fingrarna med pekpinnen? Fram med synen på texten som välvillig kosmisk gudomlig intervention? Eller helt enkelt tycka att det vore väl 17 om inte texten ger intrycket av att vara klokare än en själv, så som man sitter och sliter med den?

Jag svarade på frågorna som följde på texten. De hade inte ett dugg med ovanstående funderingar att göra. Sedan ägnade jag mig åt de övriga fyra texterna: Astmaliknande symtom, Ängens biologiska mångfald, Tidig svensk vapenindustri samt Röst och kausalitet.