Här är då dagens ljumma sallad. Mycket smaklig.
Förr om åren när folk pratade om matlagning på ett överdrivet sätt, brukade jag tänka sublimering och tycka lite synd om dem. Nu är jag där själv. Jag funderar även på att köpa ny mobiltelefon, vilket man förmodligen också kan skriva upp på sublimeringskontot.

Känner en stilla glädje över Årstidernas senaste leverans, denna gång med den vegetariska lådan. Dagens måltid blev tofukorv i bröd med tomat- och chilichutney och till det en frisk soppa med röda linser. Allt ekologiskt odlat. Snällt och gott.
Imorgon gör jag sallad på brunt ris, avokado, sparris, körsbärstomater och cashewnötter. Och ska för första gången använda ingrediensen ramslök.

Goreckis symfoni nr 3 - Symphony of Sorrowful Songs. Så fruktansvärt vackert. Det är Joanna Koslowska som sjunger, Warsaw Philharmonic Orchestra spelar, Kazimierz Kord dirigerar. Pulsslagen i symfonin går in i kroppen, vaggar mig, lugnar mig. En stillhet i mitt bo, mitt fågelnäste uppe under taket.
Jag ska strax gå iväg för att jobba ett nattpass och har ätit en liten kvällsmåltid. Men nu är det min stund på jorden. Några minuter till.

Jag skrev att min tur i purgatorium var över. Det var inte sant. Men jag fick lite respit. Nu har det gått en månad till och den överväldigande ilskan som höll på att bryta sönder mig har lagt sig. Det kom sorg istället. Sorg över hur mitt liv ser ut. Det jag inte har uppnått. Det jag inte har gjort. Ensamheten. Och inga barn efter mig. Jag måste kontemplera över det, och gå vidare. Ilska, sorg och sedan lugn. Sedan vidare.

En nöjd, sovande hund. Smaksensationen i en smörgås med ekologisk gurka och leverpastej. Så kan tillfredsställelse se ut.

Mat

Idag fick jag min första leverans från Årstiderna. Hemskjutsad till min dörr; en låda med ekologisk mat. Bosarpskyckling, nötfärs, chorizokorv, färsk pappardelle, ris, hamburgerbröd samt en jäkla massa grönsaker. Det bästa är att det är anpassat till en middag för två. Så ingenting ligger och blir dåligt i kylen. Hoppas jag. Men alltså, en stor påse morötter, ett helt vitkålshuvud, två olika grönsallader som jag inte vet vad de heter, två tomater, två gula lökar, en liten vitlök och två stora röda paprikor. Allt ekologiskt. Allt hemkört till mig. Och: det blir inte dyrare. Tror jag. 355 spänn för sex middagar. Make it eight, eftersom jag är kvinna. Och då har jag grönsaker kvar till veckan därpå. Ett receptblad följer med leveransen ifall man har dålig fantasi. Det här är uppfordrande. Det här ska bli kul.

Nej

Vad ska man säga om den här dagen då? Ett långt streck kanske. Grå meningslöshet. Man drar runt kroppen i diverse sysslor, men lampan är släckt.
På hundpromenaden på Långholmen idag mötte jag en polis på väg mot vattnet med den där blåvita avspärrningstejpen i handen. Vad har hänt nu då? frågade jag. Det vet vi inte än men det kan vara en död människa, svarade han. Så är det här i Stockholm. När temperaturen höjs flyter liken upp. Det är ett gäng varje år. Man drunknar, blir mördad eller begår självmord. Och så flyter man upp som ett svar på de anhörigas oro och ovisshet.
Sen gick jag hem och tvättade tre maskiner. Kläder som sedan används, läggs i tvätthögen för att åter tvättas. Ett meningslöst uttryck för tidens gång. Därefter var det dags för lunch. Rökt makrill med kokt potatis. Nyttigt och ordentligt. Man ska väl bli gammal nog för att äta makrill i sin ensamhet även på 83-årsdagen.
Ja, det är en sådan dag. Större delen av kvällen gick åt att försöka stå ut med en vrede som dykt upp med jämna mellanrum den senaste månaden. Alla gamla surdegar ska upp igen och knådas igenom. Det går aldrig över.
Och så släpper det plötsligt. Lättnad. Och stor trötthet.

Och därpå en måndagskväll i total meningslöshet.

Japp. Exakt en månad tog det att spankulera ner i purgatorium och komma tillbaka till... ett saligt tillstånd? Det återstår att se. Jag nöjer mig fint med små glimtar av paradiset i form av ett väl utfört arbetspass, skymten av bäbisblå himmel bakom molnen, solsken halv fyra på eftermiddagen. Det känns avlägset att jag mådde piss i torsdags kväll. Speciellt med tanke på att den övriga torsdagen tog mig ut till Södertälje, till ett hyresradhus, där ägaren till den persiska matta jag hittat på Blocket visade sig vara en sympatisk norska i 65-årsåldern som bjöd på fika, och senare, ett glas vin. Vi har bestämt att vi ska ses igen. Kanske hemma hos mig, så att hon får se hur den dyra mattan som hon sålt billigt till mig, tar sig ut i sovrumsdelen. Den låg bara ihoprullad i en garderob, sa hon. Bättre att den blev använd. En god tanke.
Planen var att mattan skulle ligga under soffbordet. Men efter ett dygns provliggning var jag tvungen att inse att den inte alls kom till sin rätt där. Så den fick bli en sovrumsmatta.

Inte så tokigt, eller hur?

Stockholm

Vilken lycka att bo mitt i detta vackra. Vilken tur att jag måste gå ut med hunden.

Fy fan vilken misär. Ska man behöva orka släpa sig runt i detta.

Så här då: ångest känns som ett litet djur som sitter i bröstkorgen och gnager på ens hjärta.

Men det blir inte riktigt bra. Ett litet djur är ett varmt, levande ting med ett eget klappande hjärta så jag kan inte koppla samman det med en sådan aktivitet.

Ångest är en långsam död. Ångest är medeltida tortyr. Jag kan just nu inte komma på någon motiverad funktion för ångest. Jag vet varför det gör ont. Budskapet har nått fram. Tack, nu är det bra.

Idag kom mamma hem från en tvåmånaders Thailandsvistelse. Vi fick några värdefulla timmar tillsammans i huvudstaden innan hon åker norröver imorrn. En lång kram i vardagsrummet att ta med sig in i framtiden. Jag fick en söt tjugotalsinspirerad sommarklänning som passade perfekt.Vi gick ut på lunch och åt som utsvultna. En utmärkt eftermiddag.

Nu soffläge.

7 februari, - 5 grader.

Ett drygt år senare - och en annan människa. Tillvaron är skrämmande, ödslig och jag är lost in space. Försöker återknyta dåtid med nutid genom att återvända hit, till den välkända plats som var min vän i flera år.
Kanske är det en större förändring hos mig själv som pågår. Det är väl egentligen logiskt. Kanske har jag gått igenom detta flera gånger förut? Men dessa mörka vrår är så obehagliga att vistas i att man skyndar att glömma bort dem.

Det går inte att skydda sig mot katastrofer. Jag planerade för en förväntad motig period, ofrånkomlig, men med riktning åt rätt håll. Men man kan inte planera för vad andra människor gör. Man kan inte veta att hugget ska komma därifrån.
Av det följer också att man inte vet vilka händer som kommer att sträckas ut. Jag är varm och överraskad över de strån som läggs i kors för mig och hur omständigheter för oväntade möten plötsligt är de rätta. Jag har sett det flera gånger den senaste veckan. Hur man vill ta hand om mig. Att jag är värd att tas om hand. Jag måste ju sålunda göra någonting rätt.

Ser ut genom fönstret i februariskymningen. Bilarna ringlar i köer på Söder Mälarstrand. Och jag behöver inte vara där. Jag kan sitta hemma, skriva några ord och lyssna på ljuden från min hund. Tidigare idag var vi ute på Långholmen tillsammans och då fick jag se hur mängder av kråkor hade slagit sig ner i trädkronorna. De putsade sina fjädrar så att det rasslade där uppe. Och de kraxade åt varandra, på ett vardagligt stillsamt sätt. Konstaterande. Vi har den 7 februari, sa de kanske. Dags att samlas i trädkronor och putsa fjädrar. Det är den tiden på året.

Om jag hade en enda ambition. Jag följer bara impulser.

Brallan uppe

Brallorna är uppe sedan länge. Men när brallorna är uppe, blir det lite skrivet. Det är ju typiskt. Men vi har det bra, min lilla hund och jag.

Det är helt tydligt så, att en flytt efter tio år på samma ställe drar ner brallorna på en mentalt. Och det är väl bra. Stagnation är av ondo. Men roligt är det inte. Däremot ganska oroligt. Separationen från det som varit min helt egna trygga plats gör mig hyperkänslig för alla slags separationer, gamla som nya, inbillade eller verkliga. Jag förlorar: människor igen och igen, platser, rum, självklarhet. Allt är tomt och dött och luktar Ajax. Jag skurar badrummet millimetervis. Jag skrubbar köksskåpen med rotborste. Inget ska bli kvar av mig här. När jag stänger dörren ska jag vara borta.

Same old shit

Jag vet inte var jag bor längre. Jag sitter handlingsförlamad i min nya lägenhet med kartonger och lite möbler, tv, uppkoppling och vovven förstås. Det verkar som om jag inte kan hitta på något att göra förrän gamla lägenheten är såld. Jag har dessutom vänt på dygnet men det är ju inget nytt. Heartpain is here again, eftersom jag öppnat dörren lite på glänt och ut kom det massa väl dolda känslor. Det kunde man ha räknat ut. Det borde man ha förstått. Man blir inte äldre än 14 år. Det går alldeles utmärkt att tolka allting till ens nackdel.
Fuck fuck fuck.
I morgon är en annan dag. I morgon är en annan dag. I morgon är en annan dag.

Jag blev med tiden trött på att vara den som bekräftade din spegelbild.

In da house: hemgjord hoummus. Spenatsoppa.
Före det: långpromenad med jyckot på Långholmen.
Före det: Bära upp två flyttkartonger med böcker från källaren.
Före det: Äta frukost med norgekompis på besök.
Före det: Vakna åtminstone två timmar tidigare än vanligt = fanfar.
Pja.

Uppdatering: In da house: två bruna hundar.

Sanguine is the Daedric Prince of Depravity. He also has domain over the darker natures of man, such as lust, sin, sloth, and gluttony.